Du är här:Start

1 feb måndag

Jag känner en fantastisk läkare!

Några av er har dragit nitlotten under senaste veckorna för att ni har plågats med influensa, magsjuka eller förkylning Ä många är de som pustade ut under jul och nyårshelgen eftersom sjukdomarna höll sig på avstånd. Det är som ett lotteri och man tar i trä och kastar salt över axeln för att kanske ha med sig sin lyckostjärna.

Om detta pratar vi vitt och brett Ä för ganska få tänker att det är personens fel att man har blivit sjuk...drabbas man så drabbas man.

Men för de som har influensa i själen, som under julhelgen mått dåligt, de som inte tycker att de duger till, är värda att älskas, är deprimerade och de som bär på olika sår i själen, det ventileras nästan aldrig. För där skyfflar vi dessutom över både skuld och skam, den avslappnade inställningen "drabbas man så drabbas man" är som bortblåst.

Men hur är det egentligen Ä om man inte tar på sig bra med kläder, stressar för mycket, aldrig tänker hygien vid maten, äter dålig kost osv så visst är det mycket större risk att drabbas av sjukdom.

Och jag tänker att det fungerar typ likadant med vårt inre.

Om du t ex blir tillsammans med första bästa och har sex första kvällen, om du fyller din vardag med medias skeva bild på lyckade människor eller om du blivit orättvist behandlad och göder dina tankar med irritation, hämd och hat, om du tar in destruktiva saker i ditt liv Ä droger, våld, porr osv så visst är det mycket större risk att drabbas av sjukdomar i själen.

Här säger vårt samhälle: Allt som känns bra är bra Ä gör som du vill. Testa dig fram, du har inget att förlora. Och om man drabbas: looser!
Här säger de präktiga: Skyll dig själv Ä man får vad man förtjänar.
Här säger sjukvården: Vi kan lindra symtomen - förhoppningsvis hjälpa dig, men vi vet aldrig.

Vi är så utelämnade åt oss själva, men när vi öppnar vårt hjärta för Jesus och ber honom leda oss då är vi aldrig utelämnade utan blir inneslutna.

Till skillnad från samhället säger Bibeln: "allt är tillåtet men allt är inte nyttigt", här finns en guide hur människan fungerar och vad vi mår bra av Ä i det långa loppet. Vilket värde vi har och hur mycket Gud älskar ossÄ det kallas sann kärlek.
Till skillnad från de präktiga säger Bibeln: Ge mig det som är trasigt i ditt liv så ska du få ljuset, friden och kraften ifrån migÄ det kallas sann nåd.
Till skillnad från sjukvården säger Bibeln: Jesus kan hela dig totalt här och nu fast förr eller senare kommer alla att dö, men hos honom finns hoppet om ett evigt liv Ä ett helande som sträcker sig bortom våra begränsningar...det kallas sann upprättelse.

För i Bibeln står det om Jesus, hur han gick på fest hos Matteus som precis blivit kristen efter att ha levt ett liv i korruption och lögner, hans polare var på festen och när det fromma prästerskapet fick se det blev de så upprörda på Jesus och frågade honom hur han kunde äta med sådant slödder. Jesus svarar då: "Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka". Det står också om Jesus att han "tog på sig våra svagheter, och våra sjukdomar bar han".

Så mår du dåligt, kroppsligt eller själsligt Ä om det är livets lott eller din egen brist som ställt till det för dig. Det finns en som tog allt det på sig, som inte kommit för att peka finger och trycka ner utan som är full av nåd, kärlek och helande, närma dig honom så ska han närma sig dig.

Tillsammans på vägen! /Frida

13 jan onsdag

Nyårslöften...

Jag har spenderat dagarna kring nyår i Skellefteå tillsammans med typ 230 youth, bättre än så blir det nästan inte. Vi hade hotellnätter som skulle löpa ut på nyår som jag passade på att använda. Sen har jag också hunnit vara på pastorskonferens i Stockholm i 3 dagar med drygt 500 pastorer vilket som vanligt var sjukt roligt, extremt bra, men sen finns det också en sida av detta som är väldigt svårbeskrivligt...ska jag ändå försöka mig på skulle det nog bli: livsförvandlande.

Att resa och träna kan funka så där, om man inte är lite förberedd. Men packar man bara ned en extra handduk (för att ha på golvet) träningskläder och gympadojjor är saken biff. Springa ute, använda hotellets gym, köra enkla övningar på hotellrummet (triceps dips från stolen, burpees eller upphopp, armhävningar, situps, ryggups, squats) listan på möjligheter kan göras hur lång som helst.

Dessutom finns det chans att träna med dom man inte brukar annars - kul att peppa varandra till välmående. Det är dessutom mycket lättare att stiga upp före tuppen om man lovat varandra kvällen innan...men i Skellefteå fick jag träna ensam, men det gick det med, hann t.o.m ta en selfie!

Nytt år! Nya möjligheter! Nya löften?

Den som påstår att kyrkans bön och fasta är förlegat har inte öronen emot marken. Mer än någonsin längtar människor efter frid och kraft, man längtar efter goda beslut och karaktär. Bara lyssna på alla nyårslöften - karaktärsdanande så det skriker! Jag ser dessutom en trend att användandet av mobilen också är inkluderat - många inser att de prioriteringar man gör på dessa områden påverkar livet väldigt mycket.

Det går någon dag, kanske några veckor - hur länge klarar man det?

Det beror på källan och vilken träning man har. Vad är källsprånget? Är det gott och friskt, för en bättre hälsa och ett mer funktionellt liv? Eller är det skevt och färgat av nutidens krav på perfektion? Vilken träning finns i botten - hur mycket har ens inre fått tränas och fostrats i tålamod, uthållighet och beslutsamhet?

I bönen till Jesus finns detta - en god källa: kärlek, frid, förlåtelse - till mig och till mina medmänniskor. När jag har min identitet i Honom, jag vet vem som skapat mig, mitt riktiga värde, jag vet mina gåvor men också mina begränsningar; då har jag en god källa att ösa ur, då kan jag känna mig älskad och nöjd och ändå, med en taggad känsla, anta nyårsutmaningen för en mer funktionell vardag.

Livet med Jesus är som en övningsarena - det är alltid någonting som är i pipen för att formas, utvecklas eller växa. Jag har haft en del ökenperioder - mitt uppe i dem vill man ha snabba svar och enkla lösningar. Men i efterhand har den perioden format min karaktär väldigt mycket, och det har ofta mynnat ut i större uppdrag och mer förtroende från omgivningen vilket jag inte alls hade varit redo för innan ökenperioden.

Jag skulle aldrig klara mig utan min tro; att när jag misslyckats få höra "du är förlåten"

Att när mörkret verkar vinna och växa i vår värld få läsa "och ljuset lyser i mörker, och mörkret har inte övervunnit det"

När mitt liv går på tomgång och allt är grått och färglöst få höra Guds röst genom Bibeln: "se jag gör alltid nytt"

Att veta hur liten och ynklig jag än känner mig så är Han, som bor i mitt hjärta, större och mäktigare än allt jag möter i livet, till och med döden! När jag tänker på Stina, att hon och jag en dag ska få mötas igen, då får jag kraft för en ny dag.

En ny dag där jag är omsluten av honom: "du omsluter mig på alla sidor och du håller mig i din hand".

Tillsammans på vägen! /Frida

14 dec måndag

"Ute är mörkt och kallt"

I fredags när jag körde mitt eftermiddagspass kl 14.15 hade det redan blivit mörkt och i skrivandets stund har jag precis skickat iväg barnen till skolan med deras varmaste kläder - termometern visar -23 grader. Så ja, det är mörkt och kallt.

Men det är inte bara vädret som bidrar till detta, det är även läget i världen. Vi pratade krig igår vid köksbordet. Årets nobelpristagare i litteratur, Svetlana Alexijevitj, som lyssnat på tusentals vittnesbörd om krigets helvete har försökt beskriva vad krig innebär. Vuxna som krigat eller vars nära och kära gjort det, som stupat eller överlevt med förfärliga upplevelser i sitt bagage vet vad krig innebär. Barn som har fragment av minnen eller inga minnen alls men som kastar sig under skolbänken i trygga Sverige när en helikopter hörs utanför fönstret känner i kroppen vad krig innebär.

Men jag vet inte, jag har ingen aning om hur det är att leva i ett land som är i krig. Eller jo...kanske lite, för som liten hade jag en ofta återkommande mardröm. Från vårt köksbord hade vi utsikt över en sjö och bortanför den ett berg. På berget ligger ett av Bodens fort som ingår i Bodens fästning. Min återkommande mardröm var att jag såg hur tanks, bandvagnar och fotsoldater helt plötsligt kom upp på berget från baksidan av det, och hur helikoptrar uppenbarade sig, fortet bombades sönder och sen tog de ut riktningen rakt mot vårt hus.

Den mardrömmen fick mig att vakna med total skräck i både kropp och sinne - rädslan dröjde sig kvar en liten stund men klingade av när jag insåg att jag låg i min trygga säng med hunden Ronja varm och go bredvid mig. Men på dagarna ställde jag mycket frågor, vem var Saddam Hussein? Kunde han komma hit? Kunde det bli krig i Sverige?

Och nu är det jag som svarar på dessa frågor till mina barn. Skillnaden är att jag dessutom får svara på varför Sverige inte kan hjälpa de människor som flyr från helvetet på jorden, krigsområden, och jag har inget svar.

För visst kan jag inte säga till barnen att vi inte hjälper människor i nöd eftersom den breda medelklassen och överklassen i vårt land inte är beredd att köpa lite mindre prylar och upplevelser. Att vi faktiskt lever efter att det viktiga inte är färden i sig, att VI har varandra - utan välfärden, att JAG ska ha det bra. Att sången "we are the world" som mina barn sjöng i höst under Världens barn-konserten inte är det många i Sverige verkligen vill, för då skulle vi väl leva så? Att de finns människor som anser att andra folkslag är mindre värda - eller i alla fall så annorlunda så att vi inte vill ha med dem att göra.

Jo förresten, det kan jag faktiskt säga till mina barn - för det är sant!

Och det är när vi vågar erkänna sanningen som det vackra sker. Då vi kan erkänna att dessa saker också finns i vårt eget liv - egoism, bekvämlighet och rädsla, då bryter ljuset in i hjärtat, sanningens ljus.

Att det är mörkt och kallt ute är inget vi kan styra över, men om det är mörkt och kallt inuti kan vi faktiskt förändra det, eller bjuda in den som kan förändra det, bjuda in Jesus. Då kan vi få, precis som min vän Ebba som var Norrbottens lucia i år, få sprida ljus omkring oss.

"I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det" Joh 1:4-5

Min bön:
Jesus du som är sanningen - hjälp mig att vara sann.
Jesus du som är vägen - när jag är sann, när det gör ont att inse mina brister och fel, visa vägen till Gud, vägen till nåd och förlåtelse.
Jesus du som är livet - ta mig med, bortanför mina begränsningar, bortanför min rädsla, låt mig få leva utgivande och kärleksfullt.
Amen

Tillsammans på färden! /Frida

30 nov måndag

När allt inte blir som man tänkt...

Idag är det första advent...jag och min man Samuel firar 15 år som förlovade. I våra ringar står det inget datum utan 1:a advent, och den här dagen har blivit alldeles speciell för oss. För vår förlovning gick inte riktigt som vi tänkt, vi kom hem till mina föräldrars hus sent på lördagskvällen tillsammans med min bror och hans fru. Vi hade planerat att förlova oss efter tolvslaget så att vi vid frukosten, gudstjänsten och släktmiddagen dagen efter skulle ha ringarna.

När vi väl började leta ringarna gick det, ganska snabbt, upp för oss vad som har hänt. Vårt släp med mina möbler stod redo att köras ner till Umeå på min svägerskas föräldrars gård, 5 MIL BORT! Dessutom toksnöade det lapphandskar (extremt stora snöflingor) och blåste riktigt hårt ute.

Här kom vi till den kritiska punkten, klockan var strax midnatt, det var riktigt dåligt väder och risken för en otroligt konstig situation (att smyga in på någons tomt och bryta sig in i ett släp) var överhängande. Men det som jag, så här i efterhand, kan se som något signifikativt för vår relation skedde - vi var båda helt överens om att vi skulle åka, dessutom lite upprymda över det oväntade äventyret.

Vi körde långsamt och fick tillsammans hjälpas åt att navigera i snöyran på de krokiga vägarna, vi släckte ner lyktorna när vi närmade oss byn, sprang småfnittrande med bultande hjärtan till släpet och fick tillslut fatt i ringarna.

Trötta och glada låste vi tillslut försiktigt upp dörren hemma hos mina föräldrar igen och började så tyst vi kunde att klä av oss då min storebror kom ut från toan, hans förvåning var total - vi hade ju två timmar tidigare kommit hem tillsammans med dom... Vi hasplade ur oss någon dålig förklaring och verkade nog otroligt konstiga i hans ögon. Sedan gick vi till mitt rum och fick äntligen användning för ringarna.

Vår strävan efter att det ska vara snyggt, kontrollerat och perfekt, upplever jag, ökar mer och mer eller så är det bara att vår möjlighet att påverka har blivit större. Det retuscheras, justeras och planeras. Men sanningen är att de flesta minnen jag har, som jag ler åt och som jag håller levande är de minnen då allt inte blev som jag tänkt - då den där tryckfelsnissen smugit sig in i själva livet.

Som när jag sprang vilse på Flakaberget och jag ljög och sa nej när ett fjunmusche-moppegäng frågade om jag var vilse. Eller när jag åkte miniskidor och ramlade och gjorde illa mig, då min bror kom låtandes som en ambulans i full fart och fick mig att bita ihop bara för att han var så rolig. Eller när jag glömde att släppa lianen på badhuset så att jag svingades tillbaka rakt in i kaklet så att badvakten fick hoppa i och dra upp mig. Eller när jag som vuxen gjort eller sagt helt fel på passen så att deltagarna skrattat tillsammans med mig. Eller när jag råkade ge fel nummer i Psalmboken i familjegudstjänsten så att den fina "jag vill ge dig o herre min lovsång" istället blev en sång om drakar, eld och dom.

Även judarna hade en prefekt bild av Messias - att han skulle bli kung och komma från Betlehem, att han skulle driva iväg den ockuperande Romarmakten och att han skulle bringa frid och fred - för detta beskrivs ju av profeterna flera hundra år innan Jesus föddes.

Men Jesus föddes i ett stall, växte upp i Nasaret, som var en del av Israel sedd som oandlig "kan något gott komma från Nasaret"? frågar sig en blivande lärjunge. Jesus inordnade sig inte i den judiska prästhierarkin och de politiska system man hade. Han visade inte heller vägen för fred i nationerna - politiskt sett höll han sig faktiskt väldigt neutral - han talar om frälsning med en överstepräst, hälar en soldats öra, talar med en samariska och går över de flesta PK-reglerna man kan tänka sig.

Han var så operfekt en lärd jude kunde tänka sig när man tänker på bilden av Messias.

Men folket älskade honom - så när han kom ridandes på åsnan upp emot Jerusalem tog man av sig sina mantlar, bröt av palmblad och la detta framför honom - man ropade HOSIANNA Davids son välsignad är han som kommer i Herrens namn.

Varför då? Jo för att dom hade fått vara med om något som skakade om deras grundvalar - något som fick dem att inse att hur mycket de än tyckte sig veta, hur bra system dom än byggt upp så var Guds plan, Guds väg så mycket större, så mycket högre.

Han kommer med fred och försoning - men inte genom politiska system utan igenom människors hjärtan.

Kan inte tänka mig något mer hoppingivande än detta med tanke på hur vår omvärld ser ut! Jag vill att det inte bara ska vara advent i mitt hem utan i mitt hjärta - att Jesu kärlek får fylla mig varje dag med kärlek, fred och frid.

Tillsammans på vägen! /Frida

16 nov måndag

Grym på gym?

För många är gymmet ett bekant hem, oavsett vilket gym man går till så är det som att maskinerna och vikterna strålar potentiell träning Ä man ser övningarna framför sig i huvudet och kan på några minuter lägga upp ett inprovicerat styrkepass med 2-3 muskelgrupper i fokus.

För endel är det precis tvärtom Ä bara en djungel av utomjordiska maskiner som signalerar fara. Man ser för sin inre bild vikter komma flygandes och kroppen fastna i vanställda positioner med aptunga vikter ovanpå.

Nyckelorden för god styrketräning skulle jag nog säga är KUNSKAP, KONTAKT och KOST.

KUNSKAP: Har du inte kunskap så skaffa dig det, nej, du behöver inte läsa idrottsmedicin på universitetsnivå, antingen tar du hjälp eller så fixar du biffen mer på egen hand. Många gym har erbjudanden om gymgenomgång och PT Ä en inre varningslampa för "lyxlirare" kanske tänds i din ryggmärg, men tänk efter. Om man tycker det är dyrt kan man kanske boka upp 2 ggr, bara för att få en introduktion och få lite kött på benen, en starter, helt enkelt.

Eller så köper man en bra styrketräningsbok som visar muskelgrupperna och de vanligaste övningarna för dessa. PT på nätet erbjuds på alla möjliga olika sidor Ä mer eller mindre kostsamma Ä ibland kan det dock vara lätt att signa upp sig längre än man ids fullfölja Ä ta en funderare hur mycket du är beredd att verkligen investera i detta. Ofta finns det dessutom riktigt kunniga gymråttor som mer än gärna hjälper dig om det är något du inte riktigt får till eller något du funderar över när du tränar.

KONTAKT: Det är ganska vanligt att se hur, speciellt äldre och kvinnor, styrketränar alldeles för lätt och med "slängande rörelser". Att styrketräna handlar om att belasta muskel hårt så att det bränner i muskeln. Har man för lätta vikter blir det uthållighetsträning, vilket också kan vara bra, men det blir en helt annan typ av träning. Så ganska få repetitioner men med hög belastning.

Sen behöver man också fokusera på rörelsens utförande så att man inte tänker på vad man ska handla medan man tränar. Att fokusera på tekniken och verkligen "krama" muskeln ger kontakt och därigenom goda resultat.

KOST: Tror nästan inte jag behöver kommentera detta Ä spaltmeter efter spaltmeter skrivs i media om kost Ä och det är nya rön varje vecka. Men det man kan konstatera är att kost innehållande kolhydrater är att föredra innan träning och kost innehållande protein är att föredra efter träning. Dessutom tror jag på bra och naturlig mat i det stora hela Ä pulver o tabletter tror jag aldrig är bra i längden. Men självklart är det effektivt för de som tävlar i kroppsbyggnad Ä fast inte särskilt hälsosamt (det finns mycket träning, vanor och kost i elitsatsande idrott som inte alls är hälsosamt, så för att må bra och hålla i längden är deras vanor inget att sträva efter Ä men för att bli bäst i världen finns det ju en poäng att hålla på så).

Själv är jag ingen storstilad gymmare, men jag vet att kroppen mår bra av den sortens träning. Därför försöker jag, utöver de pass jag har att gymma åtminstone 1-ggr/vecka iaf. Dels för att få egen träningstid, dels för att stärka upp nacke/axlar/rygg för min småtaskiga nacke, och för att utmana mig i något jag verkligen inte är bra på eller har goda förutsättningar för.

Men med dessa tre komponenter av kunskap, kontakt o kost är det faktiskt ganska roligt, jobbigt och man känner att det ger.

Om du inte har gjort det förut - så testa, alla kan bli grym på gym utifrån sin kropp och sina förutsättningar.

Tillsammans på vägen! /Frida

30 okt fredag

Träning = glädje

Höstlov...ååå, vad skönt! Eller?

En vän till mig insåg hur otroligt lite hon hann under dagarna, barnen ska ha mat, läsas böcker för, mellis, påklädning, utelek, mat igen osv. Nja, med små barn blir det inte så avkopplande och skönt med höstlov - men det blir ett avbrott från vardagssnurren och mer gemenskap.

Vi däremot som har skolbarn har det faktiskt ganska bra. Jag och Samuel har inte kunnat vara helt lediga, men lite mer ledighet än vanliga veckor har det blivit. Eftersom barnen sköter sig själva rätt mycket har vi haft många mysiga stunder med bakning, sena kvällar och vänner. Men också mycket mera kiv och energi som man inte vet var den ska ta vägen. En sån dag gick vi upp till byns gympahall, vi hyr den och har på så sätt fått nyckeln dit.

Två timmar med Killerball, höjdhopp, lianklättring och en hinderbana blev det och det slog mig hur mycket glädje det finns i kroppen. Och att den glädjen släpps ut när man använder kroppen på alla möjliga (och omöjliga) sätt.

För två veckor sen satt jag på en buss från Jerusalem till Genesarets sjö, jag satt med en man som upplevt sorg i sitt liv det senaste året och vi pratade om hur man tar sig igenom och vidare. För oss båda är tron på Gud vår grund och botten, det som håller oss uppe och som gör att vi faktiskt bottnar trots att det ibland är bråddjupt under våra fötter.

Men för att hitta energi varje dag så hade den här mannen en erfarenhet som jag möter hos så många - energi och kraft frigörs genom att röra på sig. För att skingra tankarna, för att sortera saker i rätt fack, för att kunna fokusera på det man vill, för att kunna sova på natten och vara allert på dagen.

När jag var 21 år var jag med om en skidolycka som gjorde mig rullstolsbunden i en månad - där och då började jag fundera på vem jag var om jag inte var den där sportiga tjejen. "Du är vad du äter" eller "Du är vad du tränar" blir ibland verklighet - vår person blir så sammankopplat med intressen att det tillslut blir dom vi är.

Men jag insåg att jag inte kunde bygga mitt liv på träningen, där grundlades min identitet i att följa Jesus! Sen började en lååång rehabiliterings period, och utåt sett så fortsatte jag träna "som att inget hade hänt", men inombords var det hela skillnaden.

Jag älskar att få röra på mig titt som tätt - för det är så skönt och så roligt (ibland mest efteråt), dessutom blir det precis som för barnen - mindre kiv och mindre energi som inte vet vart den ska ta vägen.

MEN min grund, trygghet och bekräftelse som människa finns hos Gud - han som har skapat mig, leder mig och känner min framtid. "Du är vad du är skapad till" skulle programmet heta och jag fick chans att göra ett.

Vi är skapade till individer med ande, själ och kropp. Därför behöver vi mat, träning och vila för ALLA dessa saker - det är då den där inre glädjen kommer, den som inte är beroenden av omständigheterna och som bär igenom livet. Oavsett om man har sorg, mycket att göra eller höstlov.

Tillsammans på vägen! /Frida

13 okt tisdag

Vad är ditt mål?

Pga tekniska problem publiceras detta blogginlägg idag istället för 20151006

Sitter på planet ner till Stockholm, imorgon ska jag göra en resa jag drömt om att få göra länge. Vi är 250 pastorer som uppdelat på två veckor ska få lyssna, läsa, se och uppleva bibelorden i dess rätta miljö - vi ska till Jerusalem.

Simglasögonen är packade, hoppas på några simtag innan frukost, någon promenad och kanske ett gympass under veckan - ande, kropp och själ ska få njuta.

Ringde de sista samtalen i bilen på väg till flygplatsen och sitter just nu och funderar om jag hann med allt jag skulle på jobbet. Och just i detta nu avslutar jag den sista uppgiften av arbete på svensk mark - att blogga sen ska jag bara stänga av, pausa och ta in alla samtal, intryck, ögonblick och reflektera.

Ser så mycket fram emot att möta mina underbara vänner och kollegor från Ö-vik som väntar i Stockholm och sen hocka upp med resten imorgon på morgonen för resan ut från Sverige.

Jag är en av dem som tycker det är rätt roligt att resa...eller rättare sagt, roligt att resa TILLSAMMANS. Oj, vad vi kommer prata, skratta och dela livet tillsammans när vi reser.

Har många gånger hört att det viktiga inte är målet utan själva resan, det låter ju bra så där i en första anblick, men sen tänker jag... Va?!? Visst är det kul att resa men det viktiga är väl ändå vart man är påväg.

Tänker att det inte spelar någon som helst roll hur trevlig denna resa skulle vara om vi när planets dörrar öppnades var i en krigshärjad del av Syrien. Men visst kan jag känna igen trenden i många av de musiktexter som ligger på Spotifylistorna. Bara det känns bra, bara man mår bra - just nu, så är allt bra - bra för dig.

Det finns absolut en poäng i att vi ska göra det vi mår bra av...MEN allt som känns bra och som vi mår bra av under resans gång, för stunden, är inte alltid så bra. Javisst, resan kan ibland vara jättetrevlig, men dit man hamnar - resmålet, är egentligen inte alls dit man vill.

Ulrik Josefsson, en av de allra roligaste bibellärare jag vet, sa en gång; "det är bättre att krypa åt rätt håll än att springa åt fel håll".

Mitt mål är att få vara till välsignelse för människor i min närhet. Att Jesu kärlek ska få visa sig i det jag tänker, säger och gör. Nä, inte som någon superuppumpad megareligös ET-människa, det var ju just dom som Jesus hade sina dispyter med, och i den kategorin går jag ändå fetbort! Utan mitt i min karusell av läxläsning med barnen, Bodypump-pass, veckohandling, diskussioner om diverse verksamheter, nattningar och telefonsamtal kunna få göra skillnad i människors liv.

Väldigt sällan upplever jag mig springa mot mitt mål, utan det är mer ett krypande och kravlande. Men jag har fått se så mycket av Guds omsorg, Hans ledning och rena under och tecken så jag fortsätter fram för jag vet på vem jag tror:"låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare."‭‭Hebreerbrevet‬ ‭12:2‬ ‭

Vad är ditt mål? Vart vill du? Med dina drömmar, med ditt liv, med ditt jobb eller med din träning? Är du på väg dit på din resa? Eller reser du åt en helt annan riktning för att du inte orkar, vågar eller tror att du kan något annat.

Tyvärr kan jag inte pumpa upp verken dig eller mig med att säga att för alla så är allt möjligt, vi har våra fysiska, psykiska och mänskliga begränsningar. Men för Gud är allting möjligt - med honom finner man livet självt och Han är alltid bara en bön bort!

Nu landar vi snart i Stockholm, tänker på alla människor som betyder så mycket för mig, både nära och lite på avstånd, tänker att jag är tacksam att få leva och uppleva livet. Men nu är det dags att stänga av en stund, att få hämta in, för att sen kunna ge ut.

Tillsammans på vägen! /Frida

24 sep torsdag

Dags att ta på sig kläder...

Vi var ute i stugan förra helgen - jag gick upp i skogen och bara njöt av de färgsprakande löven och de goda bären.

Hösten är verkligen både och, det är så vackert och klart, samtidigt ligger en hel kall och mörk vinter framför. Men jag ska försöka välja att se det första och tänka som mina barn om det andra "vadå jobbigt med vinter? Det är ju då allt roligt händer: skoter, skidor, bob och snökojor".

Jag pratade med en vän som jobbar på en förskola igår, där innebär hösten inskolning och påklädning. Våren är så mycket lättare, sa min vän, eftersom då är alla invanda och då tar man bort plagg istället för att bylsa på.

Sant! Men jag har nyss köpt ett Gnejs regnställ (nej, det var ingen produktplacering) och inser att hela skillnaden med känslan av att klä på sig handlar ju om vilka kläder du tar på dig.

De flesta situationer kan kännas hemska om man har fel kläder! Ett linne på vintern, en polokrage i ett kvalmigt rum, yllehandskar i slask eller kramsnö, en keps i kall snålblåst, eller en BH när man ska sova.

Vad vi väljer att ta på oss för kläder är avgörande, dels för vad vi praktiskt kan göra men också vad vi mentalt vill/vågar göra. Med obekväma, eller "fel" kläder kryper vi ofta tillbaka och vill gömma oss i mängden. Med funktionella kläder kan vi fungera bättre - bära möbler med handskar, vara ute i solen med keps, gå långt i gympaskor osv.

Ibland tänker jag att det är så här med livet. Vilka "kläder" vi klär på oss kommer att påverka oss så mycket. Endel tar på sig offerkoftan och bär den titt som tätt vilket kommer att sprida en rätt så unken doft i omgivningen. Endel har så perfekta kläder, pressveck och stärkta kragar, att de runt omkring känner sig sjaskiga och den perfekte måste hela tiden jobba på sin image. Endel vill få bekräftelse genom att ta av sig kläderna vilket ofta i efterhand leder till tomhet och en känsla av skam. Endel vågar inte byta kläder, fast de har vuxit ur dem och skulle behöva utmana sig genom att ta på sig lite större kläder.

Det här med kläder är svårt, man vill ju vara bekväm i sina kläder. Man vill också att de ska vara funktionella så att möjligheten att leva ett fritt, livsbejakande liv finns. Att de ska skydda mot väta, vind och kyla. Finns det såna kläder i livet? Ja, jag tror verkligen det,

I Kolosserbrevet 3:12-14 står det så här: "Klä er därför som Guds utvalda, heliga och älskade, i innerlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha överseende med varandra och förlåt varandra, om ni har något att anklaga någon för. Så som Herren har förlåtit er ska ni förlåta varandra. Och över allt detta ska ni klä er i kärleken, bandet som förenar till fullkomlig enhet."

‭De här kläderna vill jag ha!!! Men jag har insett att det är så lätt att klä på sig andra kläder när livet drabbar en. Jag har också insett att jag aldrig kommer att lyckas själv (det vet dom som känner mig) men genom att varje morgon ta emot Jesu kärlek och förlåtelse så är det som att byta om, att få på sig fräscha kläder som jag får nåden att bära.

För dom här kläderna får mig att njuta av livet, gör mig tacksam och ger mitt liv rätt prioriteringar. Dessutom fyller dom mig med frimodighet och en tro att allt är möjligt för den som tror.

Vilka kläder har du? Är det dom du vill ha?

Jesu kläder är faktiskt på REA just nu...eller förresten...dom är gratis för den som vill.

Nu ska jag kolla på vägen, är påväg till Vuoggatjålme och vi har redan passerat 3 älgar, vilket min man påpekar för barnen är därför att de är extra aktiva nu då det är brunst-tider, då är det bäst att se upp!

Tillsammans på vägen! /Frida

7 sep måndag

Växa i frihet

Fick denna bild skickad till mig av en vän på gymmet, den fick mig att reflektera över tankar som följt mig ända sen tonåren och ställde mig inför ett val.

Jag har idrottat så länge jag kan minnas, när jag gick in i puberteten simmade och spelade jag fotboll. Jag minns att jag tyckte låren bara blev större och större vilket säkert var pga både kroppens utveckling och kroppens belastning.

Men sen har den följt mig, eller kanske förföljt mig - tanken på mina alldeles för stora lår. Nej, du har rätt (för jag förstår att du tänker så) dom är inte alldeles för stora, men jag har UPPLEVT det så.

Fram till 21-års ålder trodde jag att det var sanningen, men i mars 2002 var jag med om en skidolycka vilket placerade mig sängliggandes i en vecka och sen sittandes i rullstol en månad. Jag fick mycket morfin och blev smått deprimerad vilket gjorde att min matlust var som bortblåst (vilket är, de som känner mig vet, väldigt olikt mig).

Bara på några veckor började mina lår försvinna, och efter två månadet hade jag gått ner flera jeans storlekar. Jag fick mig en tankeställare; smal visst, men svag och inte särskilt funktionell för min vardag.

Sen dess har det varit en resa, en resa för att bli fri! Nej, jag har aldrig lidit av ätstörningar eller gömt mina kroppsdelar på ett speciellt sätt, jag har nog bara haft vanliga komplex, så där så att man anpassar klädsel och annat för att inte framhäva just den kroppsdelen.

Men den största resan jag har gjort är tillsammans med Gud. Visst, jag har alltid hört att jag är skapad underbar, men det har liksom aldrig gått ända in, till hjärtat. Men de senaste åren har jag på olika sätt exponerat mig själv mer och oftare för gemenskapen med Jesus. Men jag har inte specifikt rört vid frågan i synen på mig själv utan bara låtit relationen med Honom växa - och när jag nu fick denna bild skickad till mig så insåg jag att det har påverkat mig så mycket mer än jag själv har insett.

Det står i Joh första brev 4:18: "Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan. ."

‭‭När vi exponeras av Guds fullkomliga kärlek drivs rädslan ut, rädslan att inte duga, rädslan hur andra ska se på oss, vad andra ska tycka.

Precis som många gånger tidigare fick jag ett val när jag såg bilden, gömma och glömma den, eller låta den synas. Jag har mer och mer på senare år låtit det jag har upplevt som mina "svaga punkter" på kroppen synas och tankarna på hur jag uppfattas har minskat avsevärt.

För varje gång jag inte bara tänker att jag duger utan faktiskt lever att jag duger så erövrar jag mer och mer frihet.

Och den friheten är så härlig, det är som att andas klar höstluft på väg till älgpasset (lycka till alla ni som är i skogarna just nu btw)

Kan inte låta bli att dela dagens bibelord från "Holy Bible" appen: "Fjärran ifrån uppenbarade sig HERREN för mig: "Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbliva över dig." ‭‭Jeremia‬ ‭31:3‬

Tillsammans på vägen! /Frida

20 aug torsdag

Regnet var nog tårar

Oj, vad det har regnat denna sommar. Hela juli försvann i ett töcken av moln, regn och kyla - det jag tänkte göra blev inte gjort. Dessutom har jag tränat mindre än övriga året vilket har medfört att jag har haft ont i både axel och rumpmuskel - åldern gör sig påmind...

Men det konstiga är att det jag inte tänkte göra istället gjordes. Jag har läst kurslitteratur och vilat på soffan, sett film och spelat otaliga omgångar Maxiyatzy med Olivia, och vet ni, jag har fått uppleva Gud på ett alldeles speciellt sätt, och när sånt händer är helt plötsligt vädret inte det viktigaste.

En vän till mig beklagade sig över det dåliga vädret på FB, jag sa att vi skulle styra upp en fest, typ ett knytkalas men en massa lekar o sånt för att förgylla sommaren med varandras närvaro, men det rann ut i sanden. Att jag aldrig tog tag i den där festen kommer att gräma mig länge, för i början på augusti dog denna vän i sitt hem helt oväntat. Hon lämnade efter sig man och tre små barn, och där stod vi, endel närmare endel längre ifrån, men vi stod där och blev helt förlamade av sorgen som sköljde in i våra liv.

Jag ska inte beskriva sorgen, för det har jag inte orden till, men jag tänker på allt regn som föll innan hon dog som tårar - som att Gud sörjde över att vi skulle behöva gå igenom detta, att vi lever i en så trasig värld. Men så mitt under sorgen så växlade vädret, vi fick ta av oss kläderna och inse att det fanns värme i luften trots att sommaren skulle vara slut, som en påminnelse om den värme som väntar i himlen då livet tar slut.
Men det var också en annan värme som kom, den som visar sig i de äkta kramarna, de osminkade leendena och tårarna, värmen i tankar och böner, i gemenskap och uppoffringar.

Tänk vad lätt det är att bli kall inombords, att prestationer, prylar, status och pengar blir det viktigaste - och där står vi som kyrka och säger "Gud har skapat dig för att du ska få ha en varm relation med honom och med dina medmänniskor" vilket många svenskar idag fnyser åt, skrattar lite åt eller kanske tycker att det är lite gulligt med dom där gamla kristna traditionerna.

Men för mig är min Gudsrelation högst aktuell, den är väldigt 2015! För jag kan säga att det som bär, på riktig, när dagen är slut, det som fyller mig med värme trots all kyla jag möts av i form av lidande, sorg och hat i vår omvärld, i min omgivning och i mitt eget liv det är när Guds kärlek sveper in. När det lilla, fjuttiga och halvkassa jag gör får betyda något stort i någon annans liv därför att Gud ledde mig just dit, just då, för att göra just det han såg att denna människan behövde. Det är stort, riktigt stort! Och när det dessutom funkar bakvänt, när jag själv föll, när det var min egen telefon som ringde med en uppmuntran precis i rätt tid, då är det som att landa i bomull.

Vi sjöng "du omsluter mig på alla sidor och du håller mig i din hand" på vårt barnläger för drygt en vecka sedan, då önskade jag av hela mitt hjärta att varje barn och varje vuxen skulle få uppleva att det är sant. Men som med allt i vårt liv kan vi välja... Jag vet att det inte är PK, coolt eller på något sätt uppmuntrat i vårt samhälle, men om du i ditt hjärta längtar ändå... Gör som Jesus själv säger "kom med och se".

Vill du uppleva Gud? Läs Psalm 139 och öppna ditt hjärta.

Tillsammans på vägen! /Frida

(Denna gång blev det lite "sport" och mest "for life", men jag ska ta igen det nästa inlägg)

Fridas Hälsoblogg

Välkommen till bloggen du ska följa om du vill få tips om hur du får livet att gå ihop med tro, träning och vardagsliv. Bloggare är SFL:s hälsoprofil Frida Nyberg som är tvåbarnsmor och jobbar både som gyminstruktör och pastor. Hoppas du får en trevlig och utmanande läsning och tveka inte på att ställa frågor eller kommentera inläggen.