Du är här:Start

17 dec onsdag

God Jul?

I världen upp och ner, har många människor Ågren över hur de ska hålla nere matintaget under julen samtidigt som människor på samma jord har Ågren över hur de ska kunna få tillräckligt med mat för dagen.

I världen upp och ner, har människor aldrig lagt så mycket på julklappar till barn som aldrig haft det bättre samtidigt som barnfattigdomen är ett faktum för miljoner efter miljoner av barn.

God jul?

Förlåt min ton, förlåt mitt plumpa sätt att kanske förstöra en gnutta av julstämningen, men jag kan inte låta bli.

Julen tar fram det bästa i oss människor: viljan att ge. Men riktar sig den viljan åt fel håll blir det så otroligt tokigt. De flesta barn i Sverige behöver inte få så mycket, de skulle behöva få känna på hur det är att ge. Ett år gav jag våra barn ett paket med gåvobevis, det gav inte så mycket effekt (vad jag uppfattade iaf), men jag tänker inte sluta för det. EN julklapp kan faktiskt gå till behövande istället för till dem - och det behöver både jag och dom lära sig. För mycket av detta handlar om att lära sig - det är som att vi har tryckt in en bugg i systemet. Att äta tills man nästan spyr och handla sig in i ekonomisk knipa eller ha så många julklappar så att barnen inte ens hinner uppfatta alla otaliga paket har blivit det normala fast det är både osunt och onormalt för kropp och själ.

Vi behöver rycka ut buggen, lära om både kropp och knopp - vilket är lättare sagt än gjort. Men vi behöver göra det för att bevara vår hälsa, både den kroppsliga men också den andliga.

För jag vill inte leva i världen upp och ner, jag vill leva i en värld där alla har det bra och värderas på samma sätt, oavsett nationalitet och hudfärg. Min bror brukar alltid säga, när min mamma frågar vad han önskar sig; "ingen svält och fred på jorden" innan en mer rimlig önskning kommer. Jag vet att det är "Fröken Sverige"-blåögt, jag vet att det är lätt att fnysa åt, kanske rent av skratta åt. Och jag vet att jag ensam aldrig kommer att göra någon nämnvärd skillnad, men jag vet också att för just de personer som jag kan hjälpa med mitt lilla överflöd, för dom är det värt ALLT, för dom är mitt val HELA skillnaden, för en liten stund blir världen inte lika upp och ner vänd.

Så därför tänker jag även i år slå in ett paket innehållande gåvobevis för skolgång till två barn åt Olivia och John och jag hoppas det kan göra en liten skillnad i mitt liv, i mina barns liv och i de barns liv som får möjlighet till en utbildning.

Dessutom tänker jag ge en gåva till svältande barn och föräldrar och försöka inta julmaten med både mer tacksamhet och måtta.

Låt den här julen få bli en God Jul!

Vill du också skänka en julgåva? Här köper jag mina: http://www.pmu.se/stodarbetet/gavoshop

Tillsammans på vägen! /Frida

1 dec måndag

Stressigt?!?

Den sista månaden i mitt liv har varit väldigt stressig (med undantag för en lugnare helg i ö-vik) både jag och Samuel har haft olika deadlines som vi måstat prestera för. Dessutom är jag en person som har väldigt svårt att göra saker halvdana jag vill gärna göra allt så bra jag bara kan och alla ni vet att en riktigt bra prestation kräver mycket jobb oavsett om det är att ha föredrag, ordna en mysig adventskalender, koreografera pass eller samordna saker.
Har du nu läst texten och upplevt att tonen är negativ eller lite självömkande så kolla texten igen.

Det är på något sätt så lätt att anta att när det varit stressigt så har det varit negativt. Visst har tålamodet och fokuset stretchats men jag har fått vara med om så många grymma grejer.

Det är ganska intressant hur kroppen fungerar. Stress och träning hör ju ihop - stress är något som får igång kroppen så att man blir redo för utmaningar, alltså något positivt, men stress kan ju också vara förödande. Den positiva stressen pratar vi sällan om och hur vi ska kunna hitta andningshål för att orka med och se till att den kan fortsätta att vara positivt.

Vad gör egentligen stressen i kroppen: ja när vi blir stressade utsöndras stresshormonerna adrenalin, noradrenalin och kortisol.
Adrenalinet är det hormon som kickar i gång oss vid stora fara, fysiska utmaningar och psykisk stress. Noradrenalinet är viktig för vakenheten, skapar entusiasm, optimism samt höjer koncentrationsförmågan. Dom här två hormonerna är ju suveräna att ha när man ska prestera och få mycket saker gjorda. Dessutom strävar vi ju ofta att få dessa "kickar", våra nöjesfält livnär sig på det. Som idrottare finns den här stressen med i alla tävlingsmoment vilket jag tror är en av de fantastiska sakerna med att tävla. På bilden ovan är nog adrenalinet rätt högt i både Olivia och Johns kroppar :)

Dessutom utsöndras kortisol också vilket aktiverar vår överlevnadsinstinkt och är ett skyddande stresshormon som i lätt och tillfälligt förhöjda nivåer har en inflammationshämmande effekt på immunsystemets celler. Men om kortisol utsöndras under en längre tid kommer det snarare att leda till passivitet och hjälplöshet, något som kan vara farligt och skapa psykiska och fysiska symtom/sjukdomar.

Så det verkar ju vara en riktigt balansgång vi har att göra med (precis som så mycket annat i livet). Och det är väl därför all media öser ut tips och trix hur man ska må bättre, stressa mindre, äta bättre, få sundare vanor, kunna säga nej till chefen och få ett underbart sexliv eftersom de vet att detta säljer som smör.

Det finns ett bibelord som jag återkommer om och om igen till som står i Matt 11:28-30 "Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt."

Bara själva orden tycker jag andas vila - är du intresserad av att höra mer om detta och förstå mer av textens innebörd så kolla in denna predikan som har temat: "Evangelium för stressade" av Niklas Piensoho http://www.filadelfia.nu/?m=151&oid=7297

Under ungefär ett halvår har olika människor i olika situationer sagt att de upplever en hälsning från Gud till mig - eftersom jag tror på, och tänker att Gud är en personlig Gud som vill mitt bästa, som dessutom vet mitt bästa är det så fantastiskt när sånt händer och ännu häftigare när det händer flera gånger av helt vitt skilda personer som ändå säger samma sak: du behöver finna vila i Gud. En av dessa personer gav en bild av att jag är den där hästen precis innan start som vill ut och prestera men sa samtidigt att jag behöver också vara lammet på en äng som bara är, inte är fokuserad på prestation utan bara vilar.

Så den här hösten har jag utmanat mig genom att tacka ja till olika saker som tänjer på min prestationsförmåga, samtidigt har jag varit jättenoga med att få vilan med Gud varje dag. Hur kan man vila på det sättet kanske du tänker?!? Ja det är nog olika hur vi är och vad vi gillar, men en tidig morgonpromenad men en predikan eller med lovsång i lurarna, eller en stund med Bibeln vid en tekopp, eller bara ställa klockan på 15 min och sen ligga och prata med Gud, ibland med en powernap som följd är vila för mig.

Visst tv, sociala medier och endel hushållsarbete får ta stryk - de två första är bara ett +, men det sista får jag ibland må lite dåligt över när det inte är städat och fixat som jag skulle vilja ha det.

Det jag har hittat är hela skillnaden, för mig snurrar livet på, men varje dag får jag vara där det inte finns någon prestation - där jag inte läser för att ha läst, inte ber för att ha bett utan bara får vara i Guds närhet.

Tillsammans på vägen! /Frida

19 nov onsdag

En helg med Sport For Life

Kan ni gissa vad jag har gjort i helgen... japp, varit på resande fot...igen. Men den här gången skriver jag inte medan jag reser, utan några dagar efteråt. Jag hade faktiskt tänkt blogga på flyget upp till Luleå, men vi han knappt starta så sov jag som en bäbis (dom kanske inte sover särskit bra under starten, men ni fattar).

Jag har varit en helg och gjort Sport For Life grejer - ööö, vad är det kanske du undrar, inte helt konstigt. På fredagen for vi till Bosön där kristna elitidrottare har "läger" en gång per år som anordnas av Sport For Life och KRIK tillsammans. Det var fantastiskt roligt att äta (Förstår ni vilka enorma mängder mat det ska gå på ett sånt ställe!!!) , prata, skratta och lovsjunga tillsammans - gav verkligen mersmak!

Under helgen har Johan Lagerbeck (som jag har kamperat ihop med) vid olika tillfällen tagit en massa bilder och försökt få ihop lite filmmaterial till bl a bloggen, vilket jag tycker har varit riktigt jobbigt. Jag är inte van att stå framför kameran på det sättet och jag anar att inte särskilt många kort var något att ha, men hoppas på några så att jag slipper göra om det på ett tag... :) Johans härliga fru skrattade gott när jag ena morgonen vid frukosten frågade honom: "Jaha, vad ska vi göra idag? Vad vill du att jag tar på mig" - kanske inte den vanligaste frågan till en annans man...

På lördagen montrade vi på Pingst Ledarutveckling i Västerås och pratade med olika ledare i de lokala församlingarna som på ett eller annat sätt har med Sport For Life att göra eller är i ett skede att vilja starta igång något i sin församling. Vi gjorde enkätundersökningar om träningsvanor bland Pingst ledare och vad vi på SFL skulle kunna bidra med i deras sammanhang.

Vi var även med på de olika mötena och seminarierna som fanns under dagen och eftersom jag hade varit på samma sak när det hölls i Umeå helgen innan så kunde jag välja ett annat seminarium än det jag var på då och fick chans att lyssna på Peter Halldorf undervisning om hur man kan få uppleva Gud på ett djupare plan i sitt liv - är fortfarande (positivt) skakad i mitt inre efter det. Har gömt det djupt i mitt hjärta och begrundar, reflekterar och bearbetar. Ibland gör saker och ting djupa avtryck i ens liv, milstolpar som kan påverka ens riktning under lång tid framöver - den här upplevelsen anar jag kan få vara en sån sak för mig.

På söndagen var förmiddagen vigt för foto och filmning...för att sen bara hinna titta förbi på gudstjänsten i Pingst Eskilstuna (Johans hemförsamling). Och med en snabb lunch i magen hoppa på bussen som skulle till tåget som skulle till flyget hem.

Typ så...

Det som slog mig nästan som ett knytnävsslag under resan var hur extremt många människor det finns, ja, jag har anat redan innan att det finns en och annan utanför kommungränsen... men det blev så levande för mig! Det är så många människor som jag skulle vilja lära känna bättre, få dela livet med - och det finns så många församlingar som jag skulle vilja få se mer av och vara en del av.

Önskar att det fanns något, nånstans där man får all tid i världen att bara vara med varandra - där man förstår varandra över språkförbistringar, kommunicationsmissar, kulturskillnader och allmänna olikheter och sen bara glatt och öppet kunde hitta på en massa skoj tillsammans med och där Gud var en helt naturlig del av gemenskapen. Tur att den platser existerar och att vi får chans att komma dit en vacker dag om vi vill :)

Tills dess får man ta hand om de man har nära sig och försöka låta smaken och doften av himmelriket sippra ut redan här och nu.

Tillsammans på vägen! /Frida

3 nov måndag

Ljuset i mörkret

November... kan det bli värre? Googlade lite på november och insåg att denna månad inte bara verkar tråkig och dyster, den ÄR tråkig och dyster. Några axplock av "detta händer i november": Allhelgona (vackert men dystert), Lenin tog makten 7 nov 1917 och grundade Sovjetunionen (jippi...not!), Karjala Cup spelas (finns det någon mer ointressant cup?!?) , Novemberkåsan körs (lerigt och geggigt)

Även i kyrkoåret är november kanske inte den glättigaste måndaden: Den yttersta tiden, vaksamhet och väntan och domsöndagen... heavy stuff!

Å i mitt eget liv ser det ut typ så här: pass att koreografera, predikningar som ska göras, planeringar och en massa träffar. På hemmaplan ska jultidningarna som barnen har sålt (inga kommentarer här tack...) delas ut, julklapparna som aldrig hinns med i december ska köpas och huset som bara "vi röjer lite för att inte leva i en svinstia"-städats ska få sig en riktig omgång, allt måste vara färdigt innan julens alla åtaganden med 6 föreställningar med kyrkans julmusikal, inpluggning av nya Les Mills koreografier, predikningar och adventssamlingar, och vår 4-dagars nyårsfestival UNITE15 sätter igång.

Men mitt i detta inser jag att det kan vara helt underbart att leva - att de yttre omständigheterna och denna månads förutsättningar egentligen inte behöver påverka mig särskilt mycket. Jag gick ut och gick i morse (här ovanför ser ni dagens vy från köksfönstret i Boden) hurvigt, småhalt och disigt var det - men med en människa som talade om ljus, kärlek och glädje i mina lurar kom jag hem så upplyft och tacksam som man bara kan vara.

I bibeln står det "Sedan talade Jesus till dem och sa: Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus."

Å det är precis så det känns - som att ett inre ljus lyser i mig så att det mörka som finns både utanför och inom mig trycks undan och trumfas av det ljuset.

När jag tar en stund med Jesus, vilket kan vara allt ifrån att läsa bibeln och be till att göra något för någon annan så kommer alltid en känsla av frid, kärlek och glädje över mig - inte något som ser ut eller känns bra för stunden och sen ger en bitter eftersmak (vilket endel vi gör kan ge...) utan en total sann lycka - djupt rotad i hjärtat.

Ja men mycket kan ju vara ljus i våra liv, kanske du tänker; den man är kär i, vänner, ett meningsfullt arbete, träningen, god mat, kultur och nöjen.

Mmm, men det finns en dimension till - för ALLT detta kan tas ifrån oss (även om vi i trygga Sverige nog har svårare än andra att tänka oss det) Men det finns något som INGEN kan ta ifrån oss som står fast igenom alla livets säsonger och som skapat allt detta sköna som vi får njuta av.

Jag tror att alla människor är skapade till att ha en relation med Gud, så att Han kan leda oss rätt - för alla dessa fantastiska sakerna jag räknade upp här ovanför med kärlek, vänner osv kan ju också bli de största misslyckandena, såren och missbruken i våra liv. Och jag tror inte jag är ensam att känna både skam och skuld när jag tänker på endel saker som inte blivit så bra på dessa områden!

Det är därför det är så skönt att i höstrusket få luta mig emot Gud som är ljus, som vill leda mig rätt i vardagen och som förlåter mig och vill upprätta mig när livet kraschat. Om du inte prövat... be bara "Gud, om du finns..." ärligt så ska du få se.

Tillsammans på vägen! /Frida

23 okt torsdag

En dag i taget...

Än en gång är jag på resande fot i skrivandets stund, den här dagen går färden till Lycksele för att planera Lappis 2015, och sen fortsätta med en nätverksträff till imorgon lunch.

Vägen är knagglig och knölig av kramsnön som kommit de senaste dagarna. Så just nu känns det som riktig vinter men jag anar att det hinner smälta bort minst en gång till innan det vita, kalla lägger sig för gott, eller ja, tills det blir vår.

Just den här perioden (kanske lite senare om du bor i södra Sverige) är ungefär som att vara i ett förhållande när förälskelseperioden är slut, då gäller det att ha en bra grund att fortsätta på för att hålla lågan vid liv.

För den bruna färgen på kroppen har tonat bort, de nya träningskläderna som gjorde att träningen kändes lite mer motiverad är nu insvettade, de gula, orangea och röda löven som gjorde promenaden och löprundan till en ynnest har lossnat och nu är det mesta grått och kargt. Hur kan man då hitta inspiration och motivation till att fortsätta träna?

- Gör det som är kul! Bry dig inte om om andra töntförklarar en idrott eller träningsform, testa och se, kanske är det nybörjarkursen i judo, Bokwa, Crosstraining eller skidorna/rullskidorna som får dig att hitta glädjen i träningen.

- Ha en träningskompis - delad svett är dubbel svett....kanske ett nytt ordspråk?!?

- Planera träningen, ska man (speciellt denna årstid) gå efter när man har tid och när man känner för det kan man lika gärna lägga ner, för det är nog mer regel än undantag att det är motigt att ta sig iväg.

Å skäms inte för att du prioriterar att träna - du kommer att ha så mycket mer energi och kraft än om du inte rör på dig för att investera i dom du älskar och det du brinner för!

Ta en dag i taget - idag kan du göra skillnad, för dig själv, för någon annan. I bibeln står det så här: "Gör er alltså inga bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga." (Matt 6:34) Ibland gör vi våra projekt att börja träna eller gå ner i vikt, att ta tag i goda vanor, bli bättre på att vara med våra kära eller att umgås med Gud så stora och omfattande redan i tanken att de aldrig blir av att vi sjösätter det. Tänk istället litet och sätt igång. En dag i taget, det första som krävs för att göra skillnad är att börja.

Finns det något du har dragit på och inte kommit igång med, som inte blir av trots att du vill det?

Jag skulle verkligen vilja komma in i den goda vanan att inte fika och äta godis på veckorna och bara äta lite lagom på helgerna - tyvärr är jag, som jag skrivit tidigare som en alkoholist när det gäller socker - allt eller inget. Just nu är det allt, har tänkt att jag ska kunna, som normala människor bara minska ner lite för att hålla det på en sund nivå - men det är att bedra mig själv. Veckorna går och jag skjuter fram det sunda framför mig och tänker "imorgon då...". Men nu ska jag ta Gud i handen, be om Hans hjälp att ta tag i detta och göra det första för en förändring: att börja! Men bara idag - idag ska jag inte äta godis och fika...sen får morgondagen bära sina egna bekymmer det behöver jag inte tänka på nu.

Tillsammans på vägen! /Frida

7 okt tisdag

Vinna på gott och ont...

När jag var liten var det en sak som var det bästa jag visste och en sak som var det värsta jag visste om jag inte gjorde och det var att VINNA.

Självklart i alla tävlingar, spel och idrotter, men också i dessa små vardagssituationer - kan fortfarande komma ihåg hur jag kutade för mitt liv för att komma först med skolväskan och lägga den etta i "väskkön" som visade vem som skulle få gå först in i bussen när den väl dök upp.

Jag kan fortfarande få ångest och bli riktigt skamsen (så där så att det känns i hela kroppen) när jag tänker på den bild och de upplevelser mina klasskompisar måste ha av mig. Hur otroligt mycket fokus som låg på att vinna eller komma först istället för på hur andra hade det och kände.

Vi hyllar ju vinnare i Sverige - i TV-program som Mästarnas mästare och i näringsliv. I skolorna premieras vinnarna med stipendier och utmärkelser. Men är det bra att elda på en vinnarskalle, att driva på dom känslorna. För samtidig som vi säger att man ska försöka vinna så innebär det ju i praktiken att man försöker få andra att förlora - går det ihop med att vara en god medmänniska? Går det ihop med den kristna tron och det Jesus sa? Att vi ska göra mot andra som vi vill att de ska göra mot oss eller att vi ska vara andras tjänare...kan man det samtidig som man är en vinnare? Är vinnarinstinkten positiv eller negativ?

Jag skulle nog säga att den, precis som alla andra av våra presonlighetsdrag, kan vara både och. Frågan är vad den grundar sig i och hur vi använder den.

Det ligger något grundläggande livgivande i att vilja vinna - att göra sitt allra bästa och att kämpa. Vi alla har ju faktiskt redan vunnit en tävling när den spermie som innehöll vår arvsmassa kom först till ägget. Eller när vi som barn kämpade oss igenom en mängd olika sjukdomar - det behövs en vinnarskalle för att ta sig igenom saker och ting.

Det behövs också den ingrediensen för att ta saker vidare och framåt - i tävlingsmomentet ingår också att man slår rekord ibland = alltså spränger de ramar och gränser som vi tror är möjliga.

Jag tänker att Gud verkligen har lagt ner denna egenskap hos oss (vissa mer, andra lite mindre) och att det är tänkt att vi ska använda detta till att driva saker vidare, spränga gränser, klara utmaningar och vinna segrar.

Men det finns ju också en annan sida av myntet, vi kan också vilja vinna så mycket att vi är beredd att kliva på andra - att gå över gränser där andra far illa. Att välja bort att ta in omgivningens reaktioner på mitt beteende utan bara köra på oavsett vad som händer. Jag tror att många relationer har fått sig en törn eller helt enkelt kapsejsat för att drivet att vinna utan att lyssna har varit för starkt.

Hur kan vi lära oss denna svåra balansgång - när ska vi ge allt och låta andra förlora och när ska vi kliva tillbaka och se andras bästa före vårt eget?

Jag tänker att vi är till för varandra, det är självklart att säga "nej, man måste dela med sig" när 2-åringen skriker MIN för 17:e gången, men vi måste också våga fostra varandra som vuxna och vara öppen för att bli fostrade - för ingen av oss är ju färdiga. Därför måste vi våga säga till när "vinnarskallen" går för långt, även om det tar emot.

Dessutom måste vi som har en stark vilja att vinna fundera igenom vårt eget beteende: vill jag bli beundrad eller älskad? Beundrad kan man vara utan att vara älskad - kanske härligt, men tillslut ihåligt och troligtvis ensamt. Om man däremot blir älskad så kommer man automatiskt att bli beundrad - och då kanske det inte alltid är viktigast att vinna diskussionen, spelet eller innebandymatchen, då kanske man egentligen vinner allra mest på att någon annan får vinna ibland.

Tillbaka till min skolgång... många i min omgivning funderade nog på vad jag skulle göra av all denna vilja att vinna och all energi. Här har ni lite av vad det blev:

"Du utstrålar alltid energi på dina pass", "Man blir så taggad att ta i det där lilla extra när man tränar för dig", "Det är ditt fel att jag är så här svettig", "Du har så mycket energi så man kan inte låta bli att ge järnet".


Det här är några av de kommentarer jag har fått när jag instruerar, har sparat dem i minnenas arkiv och suger på dem ibland när jag behöver påminna mig om det goda med att vilja kämpa och vinna. Var lugn, jag vet att all vinnarinstinkt inte har blivit bra grejer - men jag kan ändå se att om jag ber mina medmänniskor och Gud om hjälp att kämpa de kamper som jag ska kämpa och ge upp de jag ska låta andra vinna så kan jag få hjälp till att lyfta andra och samtidigt få känna segerns sötma :)

...men jag är inte färdig!

Tillsammans på vägen! /Frida

24 sep onsdag

Nyförälskad i vardagen...

Molnen rullar in, höstrusket är här - utomhus men kanske också inombords. Det är långt ifrån vårkänslor och vi vet att det bara kommer att bli mörkare och mörkare tills solen nästan inte syns till alls under dygnets timmar.

Hur får man krafterna att orka, energin till att göra det goda för en själv och för medmänniskorna? Hur kan man få uppleva förnyad inre glädje och frid när mörkret tränger på? Att få bli förälskad i sin partner, i sitt jobb/sin skola, i sin träning och sina träningskompisar eller sin församling än en gång...går det utan att byta ut dem med något annat?

Jag kom hem från Turkiet förra veckan och upplevde precis det...vadå kanske du tänker - hur svårt är det när man är på en solsemester!

Vänta vänta vänta, för det första jobbade jag ca 4-5 timmar varje dag och fick rodda med åtminstone 3 av målen dagligen (vi bor i en lägenhet där) för det andra är det allt det där med inhandling, insmörjning, läxläsning, konfliktlösning och det svåraste av allt - att komma överens om vilken bok som skulle läsas till nattningen! Skulle nog säga att det var som en lite lugnare arbetsvecka hemma fast mycket varmare och skönare.

Men där, när jag hade legat vid poolen och följt valvakan i Sverige (det är bäst WiFi vid poolen) och klockan hade hunnit bli bortåt midnatt slog jag igång länken från min församlings hemsida och lyssnade till predikan som hade varit i Boden den förmiddagen, då fylldes jag av en sån tacksamhet och glädje. Över att få ha Jesus i mitt liv, över min familj, över den församling som jag får förtroendet att tjäna i, över mina vänner, mitt gym, min hälsa och över livet. Jag riktigt längtade hem för att få ge ännu mer in i dessa relationer som jag har på de olika arenorna.

Så när jag kom hem blev nog Samuel lite smått fundersam över min nyförälskelse både i honom men också i vår vardag.

INGENTING här hemma har förändrats överhuvudtaget - men hur jag ser på det har förändrats.

Jag tror inte på att hänga upp livet på en massa kickar - vi måste vara trygga och rotade i våra relationer och det vi står i för att må bra och växa, MEN jag tror att vi ibland behöver skakas om, vakna upp, få en injektion för att bara byta perspektivet lite - få en större bild för att kunna se med klar blick vad vi verkligen har. Den grumlas så lätt när vi tittar på hur glada, lyckliga, lyckade och mycket roligare liv alla andra ser ut att ha.

Behöver du eller någon du känner ta sig tid för att hitta tillbaka och kanske till och med bli "nyförälskad" i den vardag du står i så erbjuder SPORT FOR LIFE en alldeles ny grej! Den 14-16/11 kommer vi att ha en sportretreat på Sätra Brunns spa anläggning. Jaha, kanske du tänker nu ska de sälja på mig något - nej verkligen inte. Det här är framtaget för alla som känner att de vill ha en retreat, en helg där fokus ligger på BÅDE välmående för kroppen men också för själen. Och vi på Sport for life kommer inte att tjäna en massa pengar på detta, utan man betalar för sig själv och för omkostnaderna för oss medverkande.

Jag tror att den här helgen kan få vara ett vattenhål - där vi kan få hämta kraft och förnyad glädje i tro, i relationerna och i träningen. Vi kommer anpassa så att alla kan vara med oavsett träningsvana!

Kolla in länken om du vill veta mer: http://www.sportforlife.se/event/sportretreat

Jesus sa: "Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor; jag ska skänka er vila" (Matteusevangeliet 11:28)

Tillsammans på vägen! /Frida

10 sep onsdag

Vilken bild vill du ge?

Sitter idag på flygplatsen i Luleå och väntar, jag, Bill och Bull (Olivia o John alltså) ska fara en vecka till Turkiet. När jag ansökte om ledighet för Olivia från skolan skrev jag "semester/jobbresa"...misstänkt - japp, men inte desto mindre sant! Jag ska koreografera tills jag storknar! Fick i fredags frågan om att börja koreografera anläggningens CORE-PASS och ska försöka hinna med så mycket som möjligt av vårens SENIORPASS också (som jag har koreograferat i 7 år). Med WiFi och en iPad kan man göra mycket!

Mitt i allt detta är det också release på de nya koreograferna från Les mills, så jag kommer att öva in Bodypump på flyget när barnen sover :)

Idag körde jag det nya Bodystep passet - svettigt värre! Här ovanför ser ni en bild från gårdagens innötning av passet. På tal om bilder och träning så formligen EXPLODERAR sociala medier och bloggar med bilder av muskler, muskler och åter muskler. På bara några år har det blivit helt PK att visa upp sina resultat i närbild i olika vinklar om och om igen. Vadå då, kanske du tänker, what's the problem?!?

I min värld innebär det här faktiskt ett problem, både för mig själv men kanske främst för ungdomar som växer upp idag. Jag är pastor och har jobbat på gym länge (i 12 år) och någon av er kanske tänker att jag borde vara immun och ha nog distans för att det inte ska bekomma mig - men ärligt... Nej, där är jag inte än och jag vet faktiskt inte om jag någonsin kommer att komma dit! För mig blir skitsnygga kroppsdelar en påminnelse av min egen kropps brister och i bästa fall blir jag taggad att träna eller äta bättre men oftast blir tankarna självkritiska och otacksamma inför min egen hälsa (som jag har ALLA skäl att vara tacksam för!)

För vi lever i ett samhälle som är så präglat av jämförelsens förbannelse, där de som är relativt nöjda med sin kropp visar upp den. Nej förresten, ibland visar man upp kroppen fast man är missnöjd. - men då är man nästan alltid ifärd med att göra en förändring av kroppen så att man sen kan visa "efter bilden".

Men ska man inte få vara nöjd med sina resultat, man har ju faktiskt jobbat för dem! Jo, fast måste man visa upp dem för andra på det sättet - vad gör det med oss? Med vår syn på träning överhuvudtaget? Vi går från att träna för att vi mår bra, lever längre, får mer energi i vardagen, för att det är roligt till att träna för att visa upp oss för varandra. Jag vet att det är att dra det till sin spets - jag tror att ni fattat poängen.

Men det är ju mitt största intresse, ska jag inte få dela med mig av livet till andra? Jo, men frågan är då HUR vi gör det och varför, är det för att få en bekräftelse-boost eller för att dela livet med andra och försöka peppa och lyfta våra medmänniskor?

Hur gör man då? Det kan bara du själv komma fram till - men jag brukar tänka att det jag skriver och de bilder jag visar ska lyfta andra, att både de som är nöjda med sig själva och de som just nu har svårt med sig själva ska känna att de duger och kan bli inspirerade.

Alla vill bli älskade och bekräftade och för mig är vetskapen att jag är skapad och älskad av Gud helt avgörande, att Gud håller mig i sin hand och oavsett vad jag presterar, huruvida jag lyckas eller inte, eller om jag riktigt ställer till det för mig så vill han leda mig rätt, ge mig kraft och förlåta mina snedsteg om och om igen.

Och detta behöver jag höra varje dag! Därför läser och lyssnar jag hellre på dem som påminner mig om det än kollar in det som påminner mig om motsatsen.

26 aug tisdag

Kroppens predikan

Sitter i bilen på väg till Ö-vik, ska på en tre dagar lång arbetskonferens som heter "Älska Norrland", den anordnas i början på hösten varje år för alla pastorer som jobbar i Norrland.

Till vecka drar alla olika grejer igång både i kyrkan och på gymmet. Så det här är lugnet före stormen (även om det är fullspäckat schema så känns det som det), att tillsammans med andra pastorer få dela livet och hämta inspiration och kraft hos varandra och Gud är verkligen toppen!

Tycker bara att det är liiite för mycket stillasittande och liiiite för lite rörelse, men löparskorna är med så jag får utlopp för all energi :)

Jag ska ha ett seminarium, på teamträningsskolan, som handlar om att leda när man upplever motstånd. Att kunna hitta en väg när det går tungt. Nu kommer jag ju att tala till människor som rör sig i kyrkmiljön, men jag tänker att mycket också handlar om livet i stort. För vad vi än gör, vilken position vi än har, vilken familjesituation vi än lever i, så får vi känna på motstånd - ibland mer än vad vi tänker att vi fixar. Jag brukar ofta kolla på kroppens funktion för att förstå mig på Gud och hur jag fungerar (eftersom jag tänker att han har på något sätt designat oss).

Här är en liten del av vad jag ska säga:

Det som är en självklarhet för att bli starkare är ju att träna kroppen, och vad är träning Ä jo att ge kroppen motstånd, ju större motstånd desto mer träning.

För att bli starkare och bygga muskler krävs så klart träning Ä det som händer när man tränar är att man bryter ner muskulaturen, om man skulle lämna musklerna bara så efter träningen så kommer man alltså att få motsatt effekt Ä man blir svagare. MEN om man efter träningen äter protein som är kroppens byggstenar så kommer muskulaturen att växa och vid nästa tillfälle klara motståndet ännu bättre. Men inte nog med det Ä uteblivna resultat, sjukdom och stressfrakturer är vanliga om man glömmer den tredje komponenten för att bli starkare Ä VILAN! Kroppen behöver återhämta sig för att sedan kunna ge järnet!

Precis så här tror jag att vi fungerar när det gäller vårt inre liv! För att vi ska växa som människor och få en god inre hälsa så behöver vi motstånd, för tänk efter själv - det är ofta när vi möter motstånd som vi slipas till, lär oss saker och blir mer förstående och ödmjuka. Dessutom är i stort sett allt som är värdefullt för oss fyllt med en massa motstånd - saker som kräver mycket jobb, helt enkelt (förhållande, arbete, hälsan, vänner osv)

Om vi helt utelämnade möter motstånd så bryts vi ner, många i dagens samhälle lever med psykisk ohälsa, hat, bitterhet eller likgiltighet. Vi
är inte skapade till att klara alla motgångar och utmaningar i livet.

MEN (nu kanske ni tycker att jag säger emot mig själv) jag tror vi är skapade att klara av alla prövningar, allt motstånd och alla utmaningar Ä men inte själva. Gud har skapat oss till att vara i relation med honom och våra medmänniskor. SÅ med Guds och våra medmänniskors hjälp tänker jag att vi är gjorda för motvind, att vi växer och blir starkare med motgångarna och att vi är gjorda för att komma ur omöjliga situationer och göra omöjliga saker.

Men när man är igång och allt rullar på är det så lätt att prioritera eller glömma bort vilan Ä och för att hålla i längden så MÅSTE vi vila. Sätta sig i lä för en stund och låta allt bara få vara. Kliv in i ambassaden, stäng dörren om allt oväsen omkring dig. EN dag i veckan! Ett av de tio budorden är att vi ska helga vilodagen Ä den står tex i samma uppräkning som att inte döda. Gud vet att vi måste vila för att kunna fungera och ta rätt beslut. Ringa in din vila Ä säg nej, då kommer dina andliga muskler att växa och du kommer att bli uthållig pga att du möter motståndet tillsammans med andra människor omkring och Gud i och med dig.

Fundera hur du tänker kring att möta motstånd. Utmana dig att ta hjälp av andra och om du vill, av Gud, när det är kämpigt. Han finns där för oss alla och vill ge av kärlek och kraft till varenda människa som ber om det - vem vi än är och vart vi än är i livet.

Tillsammans på vägen! /Frida

12 aug tisdag

Godis, sötfika och annat slisk

Har du någon gång blivit utskälld av din man, förälder, din fru eller ditt barn och du innerst inne vet att dom har rätt men något inom dig gör ändå att du bjuder upp till kamp?

Det har jag... många gånger! Och då inser jag hur viktigt det är att både våga fostra andra men också kunna ta emot att någon fostrar mig, inte bara när jag var barn, utan livet ut.

Min man är en relation- aktivitets- och jobbmänniska. Han hämtar glädje i att få göra praktiska saker tillsammans, helst ute i naturen. Att sitta still och "bara vara", se på tv, surfa, eller hålla på med sociala medier och annat i den stilen faller honom inte alls i smaken. Så oftast får jag en (mycket välbehövlig) utskällning lite då och då när sånt tenderar att ta överhanden i vardagen.

Förra veckan gjorde vi bort våra två barns kompiskalas, dom fyller år i september, men då har vi alltid mastodont-mycket att göra, dessutom ville dom ha bastuflottskalas resp vattenkrigskalas och då passade det ju alldeles utmärkt att ha dom under vår semester.

Sagt och gjort - jag fixade godis, fika och glass och tänkte inte så mycket mer på det tills det bara blev för mycket för min man. Och han ifrågasatte mitt beteende vilket gjorde att jag verkligen fick en tankeställare... igen! Tro nu inte att jag köpte det där och då, å nej, jag försvarade mig självklart med: "alla andra..."

Han sa bl.a.
- varför lär vi våra barn att man ska proppa i sig massor med sötsaker när det är fest?
- varför beräknar vi att barn ska äta lika mycket som vuxna? De som då redan har problem är dom som kommer att äta upp allt!

Jag vet ju att han har sååå rätt, men någonstans tappas det så lätt bort. Man tänker att man är snäll, att dom blir glada och att det är ju bara deras kalas en ggr/år. Och jag har grunnat på detta en vecka nu och har en jättesvårt utmaning både till dig och till mig själv:

I höst ska jag iaf försöka dra ner på allt onödigt socker i vardagen. Jaha, kanske du tänker...ska det bantas nu?!? Nä, det är inte så jag menar, utan att tillsammans verka för att rensa ut föreställningen om att man måste proppa i människor socker för att man ska vara en lyckad värd/värdinna.

Ex:
- När jag bjuder hem människor kan jag fråga om dom vill ha en kaka till kaffet istället för att bara ställa fram en massa sötsaker - för det är mycket lättare att säga nej då än att säga nej när den där fantastiska kakan ligger framför en.

- Variera festkvällen med skivad frukt, bär och nötter istället för ett dignande bord av sötsaker. Man behöver inte alltid få lovord för sin fantastiska kladdkaka.

- Räkna med att människor ska äta EN sötsak istället för 7 sortes kakor.

- Är det en planeringskväll mitt i veckan - bjud på ett gott kaffe, te eller smaksatt vatten. De som tränar och behöver äta mer på kvällen kommer se till att dom får i sig det ändå - för resten är fikat helt onödigt!

- Är det någon som inte fikar så träna på att inte säga: Va?!? Varför fikar du inte?!?" varför ska man behöva förklara varför man ibland väljer bort att fika? Det finns ju ingen som säger "Va?!? Ska du verkligen ta 3 kakor" när tallriken är fylld med mer fika än vad som egentligen är bra för kroppen.

Min erfarenhet är att det är dom som kämpar mest med att hålla igen på sötsaker, som också har svårast för att sätta lagom-gränsen när de väl står inför att kunna äta mycket mer än lagom. Och varför kan inte vi då försöka hjälpa oss själva och varandra till en sundare och mer välmående vardag där sockret inte står mest i fokus utan vad vi gör och vem vi är med. Om alla tänker att man minsann inte vill vara den som andra tycker inte alltid bjuder på dignande bord och massor av godsaker kommer det att fortsätta eskalera med ohälsa bland både barn och vuxna. För ärligt så krävs det MYCKET disciplin och viljestyrka att hitta goda vanor när det är lördag hela veckan på både arbetsplatser, skolor, restauranger, i hemmet och i kompisgänget. Det säger jag både av egen erfarenhet men också bara genom att kolla på vår omgivning.

Jag menar inte att alltid ta bort och välja bort det goda, självklart ska man få njuta av något man tycker är riktigt gott (godis i mitt fall) men att hjälpa varandra till en sund nivå i vardagen.

Tillbaka till kalaset, inför det andra kalaset tänkte jag till och bjöd då "bara" på korv, bröd och mos + en godispåse. Glassen fick stå kvar i frysen och fikat bakades/köptes aldrig och barnen var sååå nöjda - för då la vi mer tid på att fylla en massa ballonger med vatten till deras vattenkrig :)

Tillsammans på vägen /Frida

Fridas Hälsoblogg

Välkommen till bloggen du ska följa om du vill få tips om hur du får livet att gå ihop med tro, träning och vardagsliv. Bloggare är SFL:s hälsoprofil Frida Nyberg som är tvåbarnsmor och jobbar både som gyminstruktör och pastor. Hoppas du får en trevlig och utmanande läsning och tveka inte på att ställa frågor eller kommentera inläggen.