Du är här:Start

20 aug torsdag

Regnet var nog tårar

Oj, vad det har regnat denna sommar. Hela juli försvann i ett töcken av moln, regn och kyla - det jag tänkte göra blev inte gjort. Dessutom har jag tränat mindre än övriga året vilket har medfört att jag har haft ont i både axel och rumpmuskel - åldern gör sig påmind...

Men det konstiga är att det jag inte tänkte göra istället gjordes. Jag har läst kurslitteratur och vilat på soffan, sett film och spelat otaliga omgångar Maxiyatzy med Olivia, och vet ni, jag har fått uppleva Gud på ett alldeles speciellt sätt, och när sånt händer är helt plötsligt vädret inte det viktigaste.

En vän till mig beklagade sig över det dåliga vädret på FB, jag sa att vi skulle styra upp en fest, typ ett knytkalas men en massa lekar o sånt för att förgylla sommaren med varandras närvaro, men det rann ut i sanden. Att jag aldrig tog tag i den där festen kommer att gräma mig länge, för i början på augusti dog denna vän i sitt hem helt oväntat. Hon lämnade efter sig man och tre små barn, och där stod vi, endel närmare endel längre ifrån, men vi stod där och blev helt förlamade av sorgen som sköljde in i våra liv.

Jag ska inte beskriva sorgen, för det har jag inte orden till, men jag tänker på allt regn som föll innan hon dog som tårar - som att Gud sörjde över att vi skulle behöva gå igenom detta, att vi lever i en så trasig värld. Men så mitt under sorgen så växlade vädret, vi fick ta av oss kläderna och inse att det fanns värme i luften trots att sommaren skulle vara slut, som en påminnelse om den värme som väntar i himlen då livet tar slut.
Men det var också en annan värme som kom, den som visar sig i de äkta kramarna, de osminkade leendena och tårarna, värmen i tankar och böner, i gemenskap och uppoffringar.

Tänk vad lätt det är att bli kall inombords, att prestationer, prylar, status och pengar blir det viktigaste - och där står vi som kyrka och säger "Gud har skapat dig för att du ska få ha en varm relation med honom och med dina medmänniskor" vilket många svenskar idag fnyser åt, skrattar lite åt eller kanske tycker att det är lite gulligt med dom där gamla kristna traditionerna.

Men för mig är min Gudsrelation högst aktuell, den är väldigt 2015! För jag kan säga att det som bär, på riktig, när dagen är slut, det som fyller mig med värme trots all kyla jag möts av i form av lidande, sorg och hat i vår omvärld, i min omgivning och i mitt eget liv det är när Guds kärlek sveper in. När det lilla, fjuttiga och halvkassa jag gör får betyda något stort i någon annans liv därför att Gud ledde mig just dit, just då, för att göra just det han såg att denna människan behövde. Det är stort, riktigt stort! Och när det dessutom funkar bakvänt, när jag själv föll, när det var min egen telefon som ringde med en uppmuntran precis i rätt tid, då är det som att landa i bomull.

Vi sjöng "du omsluter mig på alla sidor och du håller mig i din hand" på vårt barnläger för drygt en vecka sedan, då önskade jag av hela mitt hjärta att varje barn och varje vuxen skulle få uppleva att det är sant. Men som med allt i vårt liv kan vi välja... Jag vet att det inte är PK, coolt eller på något sätt uppmuntrat i vårt samhälle, men om du i ditt hjärta längtar ändå... Gör som Jesus själv säger "kom med och se".

Vill du uppleva Gud? Läs Psalm 139 och öppna ditt hjärta.

Tillsammans på vägen! /Frida

(Denna gång blev det lite "sport" och mest "for life", men jag ska ta igen det nästa inlägg)

5 jul söndag

Lappis 2015

I skarven mellan att avsluta det sista jobbet och att börja semestern skriver jag nu detta inlägg. Precis hemkommen från den kristna festivalen LAPPIS som håller till utanför Lycksele ska jag nu försöka prestera något vettigt innan jag stänger av hjärnan och trycker på autopilot.

Ibland undrar jag om jag har guldfiskminne eller om minnen förändras i takt med tiden. Minns inte att jag har behövt en semester så mycket som detta år, men det kan hända att jag har tänkt så varje år? Nåja, nu hoppas jag att de sista sakerna faller på plats ikväll så att jag kan vakna upp imorgon och bara vara, typ - grästet ska klippas, tvätten från den sista veckans husvagnsboende ska tvättas och huset som är belamrat med diverse prylar i ett enda kaos ska städas... sådär ja - semesterångesten på plats!

Veckan som gått har varit helt underbar - att få tjäna och betjäna människor med diverse olika saker är krävande men en av de allra bästa sakerna som finns. Man lägger sig helt slut, men så välsignad! Många härliga samtal om både livets djupaste djup men också om livets ytliga skvalp.

Som förra året körde jag 3 Crosstränings pass under veckan - en blandning av diverse godsaker för kroppen. Uppvärmning - 2 intervallblock - ryggstyrka - 2 intervallblock - magstyrka - stretch. Som vanligt är det en smått andlig upplevelse att stretcha till OCEANS (Hillsong) och samtidigt ha en solig himmel med några vackra Cumulus-moln ovanför sig. Vädret var verkligen med oss alla tre passen, vilket också myggen var - framför allt det första passet!

Tidningen Dagen var där och gjorde ett reportage om oss, vill du läsa det är det bara att klicka på länken:

http://www.dagen.se/frida-nyberg-gör-lappis-lite-sportigare-1.371586

Några saker jag ska försöka göra nu när semestern börjar:

1) Ordet SEN ska användas så sparsamt som möjligt

2) Ta mig tid att vara nära min man...ofta

3) Många spontanbesök hos goa vänner

4) Spela strategispel till långt in på natten

5) Bada bastuflotte till långt in på natten

6) Någon slags träning varannan dag för kroppens välmående.

7) Läsa bibeln en lite längre stund varje morgon för själens välmående.

Vad vet du att du och (om du har någon) din familj mår bäst av? Se till att göra det den här sommaren - även om det innebär att använda strategier. Det goda i livet kommer inte bara till en, det handlar om prioriteringar.

Tillsammans på vägen! /Frida

17 jun onsdag

Yoga

Nu ska jag skriva om en sak som kan upplevas fel för en del, och rätt för andra och alla dessa kallar sig kristna, jag ska skriva lite om Yoga.

Och nej, om du förväntar dig en faktatext där det i slutet kommer klara besked och tydliga svar på vad du ska tycka och göra kan du sluta läsa på en gång, för vid fortsatt läsning kan jag lova att du blir besviken.

Men jag vill börja med att säga att min relation med Gud är väldigt viktig, det är kanske svårt att förstå om man inte är troende... Men det är ungefär som att man tänker sig ett förhållande. Om jag är gift med någon är det i min värld inte ok att flörta med någon annan, eller att starta en relation med någon annan. Visst jag kan bli lockad eller dras till någon som är trevlig, ser bra ut eller bekräftar mig, men min lojalitet och mitt val är hos den jag gett mitt hjärta till.

Och jag har gett mitt hjärta till Gud, han har skapat mig - gett mig en mening och ett syfte med livet, han älskar mig och vill leda mig genom livet, han är mitt ankare och mitt yttersta hopp, DÄRFÖR är det viktigt för mig att vara rädd om min gudsrelation, och där kommer denna fråga in för mig. Är Yoga något som skadar min gudsrelation? "Flörtar" jag med någon/något annat som får ta plats i mitt liv som i slutändan kan leda mig bort från Gud?

Jag var på ett stort träningskonvent i Globen, Paulo Roberto föreläste och pratade bl a om vikten att ha en tro (de ni!) men han började att konstatera att svenskar idag inte tror på Gud också ställde han den öppna frågan: vad tror svensken på egentligen??? Vi åskådare hann knappt uppfatta frågan och än mindre formulera ett svar för oss själva förrän en tvärsäker röst högt sa: "Yoga", och efter en stunds betänketid hördes många mumlande röster som stämde in.

Och det stämmer, många idag tror att Yoga är den nya vägen till frid, harmoni och lycka.

Jag har gått BodyBalance-utbildning där rörelser med inspiration ifrån Yoga, Qigong och Pilates varvas. När jag gick den utbildningen var jag skeptisk, jag tänkte att om det blir andligt eller om jag skulle uppmanas att på något sätt tillbe något/någon annan än Gud så skulle jag kliva åt sidan och inte delta. Men så var det inte alls, vi övade fantastiskt sköna rörelser för kroppen, övade kroppskontroll, teknik, instruktioner och musikförståelse. Övade andning och avslappning vilket jag har haft mycket glädje av senare vid graviditet, stressiga perioder osv.

Sen har jag instruerat passet i flera år, under avslappningen har jag alltid tyst, för mig själv bett för var och en som var med på passet. Jag har tyckt det varit roligt och väldigt härligt att leda passet.

Men för några år sedan slutade jag instruera detta pass och det var inte BARA för att jag var lite trött på det eller för att jag inte hade tid, jag upplevde att jag skulle sluta.

En av mina förtrogna vänner var på samma pass i en annan stad - där var andligheten en del av passet och deltagarna uppmanades att på olika sätt öppna sig för detta - vilket hon upplevde var obehagligt och inte alls vad hon ville. Samma vän var på mitt pass och upplevde det bra och skönt.

För min egen del har jag som sagt tyckt väldigt mycket om dessa rörelser, tekniker, andning och avslappning. Men problemet FÖR MIG är att det Yoga-förpackas och vad du då får, om det är andliga inslag, mantran, tillbedjan av både det ena och det andra, det beror mycket på instruktören!

Men vad är allt detta? Är det bara rörelser eller är det att tillbe något annat än Gud när man gör Solhälsningen eller Krigaren?

Ärligt: Jag vet faktiskt inte!
Men jag upplevde, precis som om man börjar komma en person av det andra könet lite för nära och man blir osäker om det börjar bli lite "to much" för en själv, för den andre eller för sin partner, så backar man. Relationen med sin partner är mer värd - jag klarar mig utan den andre eller klarar mig med en mer ytlig bekantskap. Och precis så gjorde jag med detta, jag backade.

Ångrar jag mig? Inte alls! I dagens läge har jag däremot ett stretchpass där vissa rörelser som liknar Yogans finns med - för många av rörelserna är fantastiska för kroppen!!! Men friden, harmonin och lyckan söker jag på annat håll - i bönen. För i vår tro finns ju allt detta, det är bara att bön förknippas ofta med något tråkigt, något läst och något man blir tvingad till. Men bönen är verkligen en stund med Gud själv, där mina tankar får snurra långsammare, där tempot dras ner, där jag finner ro men också där jag får inspiration, kan få nya perspektiv och ibland svar på mina bryderier.

Ja, jag har klivit en bit bort ifrån en "rörelse" som tillber jorden, tackar solen och som säger att allt finns i oss själva.

För jag vill inte tillbe det skapade, jag vill tillbe Skaparen, jag vill inte tacka något som inte har gjort nått för mig utan tacka Han som gjort allt för mig och framför allt vill jag inte fyllas ännu mer av mitt eget och mitt ego - jag vill fyllas av Guds kärlek, den som beskrivs i 1:a Korintierbrevet 13.

Det här är min vandring och min brottning. Din kanske ser annorlunda ut! Vill du prata vidare om det, bolla frågor eller diskutera något, tveka inte att höra av dig till mig på mailen: frida@sportforlife.se

Tillsammans på vägen! /Frida

9 jun tisdag

Solinspiration

Måste börja med att be om ursäkt för ett mycket sent blogginlägg... Jag är i Turkiet och har inte gjort allt jag ska - att mobilen hamnade i poolen har dessutom inte underlättat alls, kan jag väl lugnt säga. Tacksam över en vecka med brorsans dotter Ella och min mamma, men idag har de farit hem, så jag och barnen har kvar tre dagar till på tu man hand här.

Detta är en blandad semester och jobbresa, jag har hunnit koreografera 11 av 15 seniorpasslåtar (som ska vara korrade o filmade innan semestern), pluggat in hela Bodypumpen och 8 av 15 Bodysteplåtar som ska köras två dagar efter hemkomsten. Och i allt detta har jag läst 1:a Kor 13 om och om igen och ska göra en predikan till på söndag. Mycket gjort, men ändå endel kvar på "att-göra-listan".

Men jag gillat detta - för jag får vara i en annan miljö och får ny inspiration. Tid för att misslyckas med koreograferandet och testa något annat om och om igen. Tid för tankar som kanske inte annars får möjlighet att tänkas klart.

Vet att solen lyst med sin frånvaro (mycket motsägelsefullt uttryck det där...) i stora delar av Sverige och jag har tänkt på hur otroligt tarvlig man är som människa! För oftast när man far så önskar man att det ska bli dåligt väder hemma, tänk vad taskigt egentligen - inte nog med att man får fara iväg till sol och bad man önskar dessutom att de som är kvar hemma inte ska få njuta av den skrala sol som Sverige har att erbjuda - så egoistiskt man är!

Men denna gång har jag faktiskt reflekterat över det och lidit med alla solälskade människor i Boden och Sverige. Hoppas att det blir en fin sommar så att vi får en rejäl dos av sol och värme på hemmaplan - för det gör något väldigt gott med oss.

Nu börjar nedräkningen till våra sommarkonferenser Nyhem och Lappis, som vanligt körs det friskisgympa och springlopp på Nyhem och det blir en favorit i repris (om ni frågar mig) med CROSS-träning på Lappis som jag ska hålla i.

Har fått frågor angående Yoga och kristen tro genom årens lopp, detta kommer jag skriva lite om nästa blogginlägg (som kommer redan om en vecka).

Nu ska jag gå och reda ut ett bråk vid poolen - tänk att vart man än är i världen är det lika roligt att reta sin lillebror och lika självklart att då dra sin storasyster i håret...

Tillsammans på vägen! /Frida

20 maj onsdag

Att stretcha eller att inte stretcha - det är frågan…

Brukar du stretcha före passet, eller kanske efteråt? Varför gör du det? Behöver du det eller är det bara en gammal vana som du lärt dig att göra för att andra gör det?

Det finns många olika skolor i denna fråga och jag är inte expert på någon av deras forskning, men så mycket vet jag att de är totalt emot varandra. Endel säger att man inte ska stretcha, endel säger att man absolut ska stretcha. Men min fråga är VARFÖR stretchar man? Varför stretchar du?

För att få mindre träningvärk?
Om anledningen till stretchnigen är detta så bör du veta att det mest effektiva sättet för att utesluta träningsvärk är att varva ner. Man har gjort tester på slalomåkare som bara ställt sig stilla efter ett störtlopp och de som fått sätta sig på en motionscykel med lätt motstånd och trampa ur benen, där såg man en stor förbättring av återhämtningen och reducerad träningvärk hos de som varvade ner. Alltså spurta gärna, men låt inte det vara det sista du gör innan du ställer dig i duschen.

För att bli mer rörlig?
Ja, vill man bli mer rörlig så ska man stretcha - men det krävs tid och upprepning. Ingen 15 sek stretch kommer någonsin att göra oss mer rörliga. För det första ska man hitta rätt muskel, fokusera på att få ut muskelns längd och sen hålla ca 30 sek, upprepa detta 3 ggr. Men då kommer nästa frågaÄ

Behöver du bli mer rörlig?
Det finns ganska många som är överrörliga, dessa personer behöver ju inte alls töja ännu mer, det gör mer skada än nytta - så allt är inte bra för alla! Sen är frågan vilken idrott du håller på med, vill du träna upp musklerna att bli explosiva så är mycket stretchande kanske inte att rekommendera (inte att förväxla med att vakta om att ha fortsatt bra rörelseomfång i kroppen).

För att det känns så bra i kroppen?
Det här argumentet är inget vetenskapligt men nog så viktigt, och oftast väldigt sant. Men som sagt, man behöver veta hur ens egen kropp fungerar, om det är lämpligt att stå och töja en massa och man behöver veta vad man vill bli bättre på och vilka resultat man vill ha.

Själv har jag stretchat väldigt olika mycket i olika perioder. Under graviditeterna tog jag det varsamt eftersom man då har hormoner som påverkar kroppen så att man blir mer elastisk och rörlig.

När jag bröt nyckelbenet som 10-åring gick jag med armen nära kroppen i 90 graders vinkel några veckor, har sedan dess inte riktigt kunnat få ut armen fullt utsträckt - fick jobba mycket med stretching under lång tid för att få en bra fungerande arm igen, att bibehålla rörelseförmågan är jätteviktig!

Och en sak som jag har haft problem med länge är att fotleder/hälsenor/vader, allt i den regionen är väldigt kort vilket gör att jag fäller fram överkroppen mer i benböj och att jag som springer på tå i löpning får väldigt mycket träningsvärk efteråt. Tjuvlyssnade på en instruktion, som en av våra duktiga ägare hade på Stand Fysiocenter (gymmet där jag jobbar) till en kund som skulle bli mer rörlig i fotlederna, jag testade då hans rekommendationer. Och OJ vilken skillnad! Upplever det väldigt positivt att stretcha innan jag ska träna så att jag har mer rörlighet under träningspasset. Löpsteget kändes bättre och träningsvärken är 1/10 av vad den brukar vara i vaderna. Benböjen går också bättre att vara med upprätt i, även om det bara är någon grads skillnad i lutning gör det stor skillnad på belastningen av ryggen.

Jag tycker för min egen del att det är väldigt skönt att stretcha och har blivit av med ländryggsproblem när jag stretchat höftböjaren, och får ett allmänt välbefinnande i hela kroppen efteråt.

Men hur är det egentligen? Ska man stretcha?
Läs på lite, lyssna på olika "skolor", fundera hur din kropp fungerar, fundera på vilka resultat du vill ha och känn efter om det känns bra i kroppen när du har gjort det.

Men du - att sträcka på sig är inte att stretcha, och det mår ALLA bra av att göra några gånger varje dagÄäven tigrarna :)

Tillsammans på vägen! /Frida

6 maj onsdag

Ande Kropp Själ

"Av jord är du kommen" sägs det på begravningen, vilket syftar tillbaka på skapelseberättelsen om hur Gud skapade den första människan. Att Gud formade människan av jord från marken. Mycket osannolik berättelseÄ men det är så ofantligt mycket mer osannolikt att våra kroppar är sprungna ur ett kaos, att alla dessa extremt exakta parametrar av månens avstånd till jorden, syrehalten i lyften, mängd vatten på jorden, jordens dragningskraft osv bara är slump. Nä, att det finns en intellektuell designer bakom vår snillrika kropp är jag helt övertygad om, och förenklat tänker jag att det är som i skapelseberättelsen Ä av jord är vi komna.

Men inte nog med det, där fortsätter Bibeln med att säga att Gud blåste liv in i människan. Det är ju väldigt fascinerande Ä för det är ju något speciellt med livet, det är så...levande.
När barnen ligger och sover på morgonen, den tunga andningen, bröstkorgens rytmiska rörelse upp och ner är så fylld med en känsla av frid. Men sen, i ett slag, slås de busiga, förväntansfulla men lite trötta ögonen upp och livet tar plats i huset Ä det fullkomligt fyller huset så till den vida grad att man titt som tätt får skicka ut detta liv utomhus för att leka av sig. (ja ni ser ju på bilden...)

Att Gud skapade oss som levande, kännande varelser i en kropp av kött och blod pekar för mig på att vi är en enhet Ä så mycket mer än vad vi tänker oss. Några av oss har varit med om att må dåligt inuti, en depression, oro av något slag, blivit utsatta för psykisk mobbning/misshandel, hög stress eller andra saker som inte alls har med vår kropp att göra utan vårt inre. Men likväl är kroppen fullt involverad, man går upp eller ner i vikt, får ont i magen, ont i huvudet, glömmer saker, är trött, har sämre hållning osv. För det som händer med vår själ påverkar i högsta grad vår kropp.

Det jag ser mer och mer i vårt samhälle är en ökad separation mellan kropp och själ åt det motsatta hållet. Att vi kan göra vad som helst med våra kroppar utan att det påverkar vårt inre.

- Mixtra med olika dieter Ä det går ju alltid att byta igen,
- Ha sex när var och hur som helst Ä det är ju ändå bara sex,
- Trycka i oss olika pulver, energidrycker och liknande dag efter dag Ä allt för att orka och optimera denna dag,
- Alkohol och droger Ä vadå, baksmällor varje helg ingår i livet.
- Träna oavsett vad kroppen säger Ä den ska tuktas och formas till vilket pris som helst.

Det står i bibeln att det vi gör mot vår kropp har svårare att lämna oss Ä vår kropp har ett eget minne. Tänk bara hur mycket som kan sättas igång i kroppen av att komma in i ett kök där det luktar kanelbullar Ä eller om vi ska gå förbi huset där hunden hoppade på mig som liten, vi kanske inte ens registrerar allt, men kroppen minns och det vattnas i munnen av bullarna och det bildas en klump i magen vid huset.

Jag tänker att vi inte alls behöver pröva allt Ä det är mycket jag inte vill ha som ett minne i min kropp! Värna om din kropp, för den påverkar ditt inre mående.

Men hallå Anden dåÄ? I överskriften stod det Ande Kropp Själ, vart försvann anden? Anden är den tredje parten i denna Kinderäggs-princip som kallas människa.

Jag tror att vi också kan bli fylld av ande.

Jag brukar beskriva det som att Gud skapade människan med ett utrymme som bara Han kan fylla. Anden är precis som de sovande barnen, vilande, avvaktande, väntande Ä för till skillnad från kroppen och själen som blev oss given när vi formades i vår mammas mage så är Anden något som får liv i oss när vi själva bjuder in Gud i våra liv.

Vad gör Anden då?
Min erfarenhet är att den balanserar upp de andra två delarna. Kroppen och själen skulle i mitt fall inte klara sig själva Ä det tippar än hit och än dit, men med Anden så upplever jag att saker och ting får rätt proportion, sin rätta plats och det blir balans. Lilla jag får ha en relation med Gud själv, och rummet som ekade tomt inom mig är fyllt med hans nåd och kärlek.

Är du nyfiken på att få veta mer? Maila mig på frida@sportforlife.se så tar vi en fika, bor du långt bort så kan vi maila och sen ta en fika när jag är i närheten ;)

Men det bästa sättet att få veta mer är faktiskt att börja prata med Gud själv...en bön i all enkelhet!

Ande Kropp Själ - en människa.

Tillsammans på vägen! /Frida

20 apr måndag

Chocka dig själv lite då och då...

För en vecka sedan var jag i Dundret (Gällivares slalombacke), familjen hade hyrt hotellrum och åkte slalom på lördagen, på söndagen var vi däremot i längdspåret, för jag körde tävlingen Dundret Runt Skate och min dotter Olivia körde Barnens Dundret Runt.

Ni som har läst bloggen tidigare vet att min skidvana inte alls lämpar sig för att åka en tävling (har åkt typ 8ggr i år, 1,5 mil som längst), men tänk vad roligt det är att bara göra det ändå! Att kliva ur sin säkerhetszon och göra något man inte vet om man klarar av. Sagt och gjort - ett klassiskt infall tog mig från hotellfrukosten ända till startlinjen för att åka 31km skate. Ok... LÅNGT bakom startlinjen, där framme stod Hellner och Rickardsson, bakom dem en drös med människor som var så otroligt kittade. Själv åkte jag med mitt typ 15 år gamla R90-ställ och fingervantar i bomull.

Så väl där backade jag bak när alla började hitta positioner för startskottet, så första stunden var det trångt, bökigt och endel väntande, fantastiskt fascinerande att se paniken i allas ögon när någon annan ramlade och de bara skulle fram på något sätt. Människan kan vara ganska primitiv i dessa stunder...

Nåja, ut ur trängseln och in i omkörningsfilen, första 5 km handlade om att bara mata sig framåt. Tveksamheten steg när det kändes som att jag bara kryssade mig fram...tog jag i för mycket? Skulle jag gå in i den berömda väggen efter 2 mil och behöva plågande, likt Per Elofsson i den klassiska genomklappningen mot den dopade Muhlegg, släpa mig fram den sista milen. Men jag upplevde mig inte trött så jag körde vidare, jag hade ju fortfarande min taktik klar. Innan loppet när min man peppade mig sa han att om allt skiter sig helt är det ju bara att feka en skada så kommer någon skoter eller nått och hämtar en - så det var min nödutgång.

Det finns en sak jag lärde mig den där dagen: fy vad tråkigt det är att köra skate i 3 mil. Innan jag ens kört 1 mil var jag uttråkad - nä inte så trött, men leds! Så i mitt huvud började jag fundera hur jag skulle göra denna upplevelse till något kul, och hur jag kunde sysselsätta mig själv. Då kom jag på den briljanta idén (tyckte jag själv iaf) att göra det jag är bäst på: peppa och pusha andra. Sagt och gjort, jag bestämde att jag varje gång jag stakade förbi någon (man var tvungen att staka sig om, det var för trångt för två skateåkare i bredd) så skulle jag säga något positivt och peppande.

Detta resulterade i två saker - många härliga kommentarer om dålig dag, förkylningar, ålderskänningar osv bland de jag for förbi. Men det resulterade också i att de 31 km blev en väldigt rolig sträcka! Dessutom blev jag förvånad över min egen otävlingsinstinkt (nu får jag en röd markering under det ordet för att det inte finns, det finns visst - i Norrland!) trodde ändå jag skulle gå på mer - ta det seriösare. Men det var nog att jag körde loppet, att jag faktiskt hade vågat göra något jag aldrig gjort tidigare, som redan kändes som en vinst.

Till och med på ingången av spurten peppade jag han som åkte upp jämnsides, han tittade flåsande på mig och det slog mig att det var mot mig han spurtade. Och jag konstaterade lugnt att jag inte överhuvud taget brydde mig om han kom före, för jag kom i mål!

Och vet ni, det var jättekul! Nä, kanske inte att åka egentligen, men att göra något outside the box. Att inte röra sig på mammas gata och ha handfängsel och livboj hela tiden utan att våga göra något annat - att våga utan att veta hur kroppen eller hjärnan skulle tackla det.

Hela veckan har jag kommit tillbaka till detta i tanken, hur mycket glädje, energi, självförtroende och självkännedom man vinner när man utmanar sig.

Finns det något du under den här våren skulle kunna chocka dig med? Något du inte vågat, inte trott att du skulle klara eller något du tänker att andra skulle ha en massa åsikter om. Kom igen - utmana dig själv, ta hjälp av någon om du behöver support att komma till skott men framför allt, försök att ha riktigt riktigt roligt!

Ja just det, ni kanske ville veta min tid i mål? Jag trängdes, kryssade mig framåt, åkte skidor, drack liiite för varm saft och peppade andra i 31km på 1h och 52min. Nöjd!

Tillsammans på vägen! /Frida

9 apr torsdag

Påsklov

Många gav sig iväg - bort från lägenheten eller husets måsten och for västerut, mot fjälls. Så gjorde även vi detta år - vi drog tidigt på annandag påsk eftersom min man jobbade på brandkåren under helgen och jag själv predikade på påskdagen.

Vi for till Hemavan för att i 3 dagar pumpa puder och umgås med min mans bror och hans familj. Nu hemkomna kan jag summera med några riktigt trevliga dagar. Men jag kan inte låta bli att konstatera några saker som säkert kommer att få mig att verka både gammeldax och bakåtsträvande.

När barnen var med i en skidtävling i barnbacken fick jag charterfeeling och fick en avsmak inombords. Allt var så fint ordnat och så bra (förutom vädret) men ändå... den här grejen med ihopskockade människor och en massa föräldrar med telefoner som filmar och tar kort.

Mina barndomspåskar bestod av interna pimpeltävlingar i någon av Bodens sjöar, dit hade vi åkt skoter och/eller skidor. Solandes, stekandes pannkakor eller palt och lekandes i skogen eller på isen var det återkommande. Och vet ni, jag har en enormt glorifierad bild av dessa utflykter - jag minns dem som jätteroliga och fisketävlingen med efterföljande prisutdelning vid hemkomsten var pricken över i:et.

Enkelt, billigt och upprepning år efter åt - tre saker som vi skyr som pesten i dagens "hitta på fantastiska saker på ledigheten"-samhället. Förnöjsamheten är som bortblåst och vi jagar upplevelser, omväxling och wow-faktorn till oändlighet.

Så än en gång blir jag påmind om att det viktigaste är att göra saker tillsammans - oavsett om det är att åka lift i den lokala skidbacken, pimpla i Luleå skärgård, sitta hemma på bron i solen och äta mellis eller resa långt bort för att semestra. Tillsammans skapar vi minnen och upplevelser, tillsammans utvecklas vi som människor både intellektuellt och emotionellt. Tillsammans kan vi till och med se Gud - för jag tänker att Gud använder människor i min närhet för att lyfta, korrigera och visa mig kärlek.

Så ibland tror jag att vi behöver välja bort det kanske mer påkostade, det som kostar oss mer tid, pengar och energi för att välja det enkla, billigare och kanske upprepade för att få mer tillsammans, för i slutändan är det ändå det som räknas.

Kortet ovan är på min dotter Olivia som denna resa lyckades med koststycket att göra en volt i lössnön, tyvärr fick ingen med detta på bild.

Tillsammans på vägen! /Frida

25 mar onsdag

Vem går bakom dig?

Med tanke på mina tidigare blogginlägg så kan jag bara rapportera att jag aldrig kommer att bli en elitskidåkare MEN har gjort något de i toppen aldrig skulle kunna göra... Jag har kapat min miltid med typ 10 min :) det säger nog mer om min totala oduglighet som skidåkare vid säsongens start än om min förmåga - men det är roligare att tänka på det som positivt!

Det finns en person som jag tänker på varje gång jag ger mig ut i skidspåret...nu kanske ni så smått börjar fundera på vem det skulle kunna vara. Samuel, någon av mina barn, Gud, någon av mina nära släktingar, mina bästa vänner eller någon av mina härliga arbetskollegor. Å visst kan Gud och alla dessa människor flimra förbi medvetandet på olika sätt mer eller mindre på en runda, men det finns en speciell person som jag ägnar en speciell tanke VARJE gång jag spänner på mig mina skidor och det är Tommy Larsson. Jaha, vem är Tommy då? Jo Tommy är en alldeles speciellt härlig människa som är med i vår församling. Han och hans fru Lena finns det många positiva superlativ att ösa på, dom står mig inte nära personligen, men jag tycker väldigt mycket om dem och uppskattar att ha dem i min omgivning.

Men denne Tommy har ett stort intresse, gissa vad...skidor! Det är han som har fixat ett par riktigt grymma skidor (alltså nu snackar vi RIKTIGT grymma) han preppar mina skidor och ser det som en ynnest att få ta in dem och fixa till dem. Men inte nog med det, han frågar hur det går, han peppar och entusiasmerar så att man vill ge sig ut i spåret med en gång. Utan Tommy hade jag nog inte ens nått upp till mina vanliga 2-3 mil/säsong på skidorna, men tack vare honom längtar jag till nästa gång jag får ställa mig i spåren.

Och det inspirerar mig - tänk att en människa kan påverka en annan människa så mycket genom sitt engagemang för den andra. Och vips tänker vi så lätt att vi i alla situationer ska påverka de omkring oss och "go the extra mile" osv också blir allt (för mig iaf) ett gapande efter för mycket och jag tappar hela stycket och tänker att jag inte kan, orkar mm.

För ett tag sedan började jag tänka att EN person kan jag ha, att hjälpa, stötta, uppmuntra, investera tid och engagemang i. Och så började jag titta över axeln, vem eller vilka finns redan "bakom mig"? Den eller dom kanske ser upp till mig, har börja göra det jag redan har gjort ett tag, vill gärna prata med mig eller bara finns i min närhet och på något sätt kanske får inspiration från mig - så har jag lagt mer av min tid och intresse hos dom. Och det har gett mig så mycket egen glädje och så många egna lärdomar och jag har verkligen fått se hur Gud både talar till mig och uppmuntrar mig genom att jag fokuserar och investerar i dessa personer. Jag tänker att det är precis en sån sak Bibeln talar om när det står "det är saligare att ge än att få". För salig är precis den känsla man känner när man ser att sin egen lilla del som man bidrar med får betyda något och kanske tom förändra något till det bättre i någon annans liv. Jag i alla fall, upplever då många av bibelns storord: salighet, ödmjukhet och tacksamhet.

Så nu kommer frågan... Vem har du "bakom dig"? Vem skulle du kunna investera lite av ditt egna i för att den personen ska få växa? Och var inte så svensk att du säger "ingen" då behöver du våga se dom som finns, för dom finns - jag lovar!

Tillsammans på vägen! /Frida

9 mar måndag

LÄGER ÄGER!

Jag vet inte hur det är för er, men så länge jag kan minnas har läger på sportlovet varit lika självklart som skinkan på julbordet. Först som deltagare...vilket jag är glad att jag upplevde som just deltagare - jag hade nog inte riktigt velat vara ledare när jag själv var i farten! För som liten hade jag inte några hämningar, jag gick all in i allt och insåg först efteråt att vissa saker var mindre lämpliga än andra (som att hoppa ner från grannens tag på deras 2-vångings hus i snön utan att ha kollat vad som låg under snön först).

Mina föräldrar har inte varit några slalomåkare direkt, det var skoter- och längdskidsutflykter som gällde under den fantastiska 5:e årstiden som bara Norrland har = vårvintern. Så jag fick hyra slalomskidor och lära mig på lägret. Eftersom jag ville åka snabbt och komma först ner (den där lilla tävlingsmänniskan i en, ni vet...) så åkte jag helt enkelt rakt ner - oavsett backe och antal hopp i backen. Vet ledare som har berättat hur jag satsade och hur de såg mig flyga som en vante i hoppen för att sen ställa mig upp, samla ihop skidor och stavar för att fortsätta precis lika offensivt som innan! Men så kom de på det - dom där smarta ledarna, jag vet egentligen inte om det var sant eller om de drog till med en lögn bara för min egen säkerhets skull - att liftkillarna, ni vet dom där som ska hjälpa en med liften, skulle ta mitt liftkort om jag störtade hela backen ner. Så då var det bara att lära sig svänga - så var det med det!

Med lite mer erfarenhet och lite mer insikt bakom pannbenet blev jag sen "hjälpledare" - en sån där som är för stor att vara med som deltagare men ändå vill hänga med på lägret. Jag vet egentligen inte om jag gjorde särskilt stor nytta - men en sak vet jag - UPPMUNDRA era hjälpledare! Ha ledarträning, försök peppa och göra det möjligt för dem att följa med, för även om man kanske inte tar de största ansvaret så är det så roligt, nyttigt och lärorikt att få vara med. Man får också en naturlig plats, lär känna de andra ledarna på ett djupare sätt och dessutom finns det INGA som barnen så mycket älskar att få busa, be och åka lift med!

Sen har jag med åren gått ifrån att vara den coola, unga ledare som hittar på upptåg och bus till att mer och mer bli den rutinerade som har mycket ansvar, och genom min anställning så är jag nu mer lägerchef - det ni, snacka om att avancera! Nä, men jag kan ärligt säga att det inte finns mycket roligare arbetsuppgifter än att få vara med och forma ett läger.

För läger är något alldeles speciellt, det är som en försmak av himlen...nej, inte alla fisar efter för mycket limpätande och inte alla luftmadrasser som var hela när man lämnade huset men som hips vips gått sönder, men nästan allt annat!

Att få sätta sig ner och äta frukost med barn, ungdomar och vuxna - ta sig tid att prata om det där man aldrig hinner prata om i vardagsrusningen. Att varje dag lyssna på bibelns levande, aktuella och livsförvandlande ord tillsammans och fundera vad det betyder för oss var och en. Att få sjunga, spela, smaska godis, åka skidor och skratta så det kommer ngn kissdroppe där det inte ska när ungdomarna har Joytime sista kvällen, är helt fantastiskt! Det är att få mötas mitt i våra upptagna liv - och dela livet lite mer än vanligt, och vet ni, det tänker jag är något Gud har skapat oss till, där av känslan av försmak av himlen!

Sportlovsläger-tåget har ju redan gått, men är du sugen på att hänga med på ett läger, antingen som deltagare, hjälpledare eller ledare så finns det många möjligheter redan till sommaren! Sport for life anordnar flera olika läger med teman, men också de lokala församlingarna runt om i Sverige brukar flitigt anordna läger, så ta kontakt med din närmaste församling om du är intresserad.

För som vi brukar säga...LÄGER ÄGER!

Tillsammans på vägen! /Frida

Fridas Hälsoblogg

Välkommen till bloggen du ska följa om du vill få tips om hur du får livet att gå ihop med tro, träning och vardagsliv. Bloggare är SFL:s hälsoprofil Frida Nyberg som är tvåbarnsmor och jobbar både som gyminstruktör och pastor. Hoppas du får en trevlig och utmanande läsning och tveka inte på att ställa frågor eller kommentera inläggen.