Du är här:Start

20 apr måndag

Chocka dig själv lite då och då...

För en vecka sedan var jag i Dundret (Gällivares slalombacke), familjen hade hyrt hotellrum och åkte slalom på lördagen, på söndagen var vi däremot i längdspåret, för jag körde tävlingen Dundret Runt Skate och min dotter Olivia körde Barnens Dundret Runt.

Ni som har läst bloggen tidigare vet att min skidvana inte alls lämpar sig för att åka en tävling (har åkt typ 8ggr i år, 1,5 mil som längst), men tänk vad roligt det är att bara göra det ändå! Att kliva ur sin säkerhetszon och göra något man inte vet om man klarar av. Sagt och gjort - ett klassiskt infall tog mig från hotellfrukosten ända till startlinjen för att åka 31km skate. Ok... LÅNGT bakom startlinjen, där framme stod Hellner och Rickardsson, bakom dem en drös med människor som var så otroligt kittade. Själv åkte jag med mitt typ 15 år gamla R90-ställ och fingervantar i bomull.

Så väl där backade jag bak när alla började hitta positioner för startskottet, så första stunden var det trångt, bökigt och endel väntande, fantastiskt fascinerande att se paniken i allas ögon när någon annan ramlade och de bara skulle fram på något sätt. Människan kan vara ganska primitiv i dessa stunder...

Nåja, ut ur trängseln och in i omkörningsfilen, första 5 km handlade om att bara mata sig framåt. Tveksamheten steg när det kändes som att jag bara kryssade mig fram...tog jag i för mycket? Skulle jag gå in i den berömda väggen efter 2 mil och behöva plågande, likt Per Elofsson i den klassiska genomklappningen mot den dopade Muhlegg, släpa mig fram den sista milen. Men jag upplevde mig inte trött så jag körde vidare, jag hade ju fortfarande min taktik klar. Innan loppet när min man peppade mig sa han att om allt skiter sig helt är det ju bara att feka en skada så kommer någon skoter eller nått och hämtar en - så det var min nödutgång.

Det finns en sak jag lärde mig den där dagen: fy vad tråkigt det är att köra skate i 3 mil. Innan jag ens kört 1 mil var jag uttråkad - nä inte så trött, men leds! Så i mitt huvud började jag fundera hur jag skulle göra denna upplevelse till något kul, och hur jag kunde sysselsätta mig själv. Då kom jag på den briljanta idén (tyckte jag själv iaf) att göra det jag är bäst på: peppa och pusha andra. Sagt och gjort, jag bestämde att jag varje gång jag stakade förbi någon (man var tvungen att staka sig om, det var för trångt för två skateåkare i bredd) så skulle jag säga något positivt och peppande.

Detta resulterade i två saker - många härliga kommentarer om dålig dag, förkylningar, ålderskänningar osv bland de jag for förbi. Men det resulterade också i att de 31 km blev en väldigt rolig sträcka! Dessutom blev jag förvånad över min egen otävlingsinstinkt (nu får jag en röd markering under det ordet för att det inte finns, det finns visst - i Norrland!) trodde ändå jag skulle gå på mer - ta det seriösare. Men det var nog att jag körde loppet, att jag faktiskt hade vågat göra något jag aldrig gjort tidigare, som redan kändes som en vinst.

Till och med på ingången av spurten peppade jag han som åkte upp jämnsides, han tittade flåsande på mig och det slog mig att det var mot mig han spurtade. Och jag konstaterade lugnt att jag inte överhuvud taget brydde mig om han kom före, för jag kom i mål!

Och vet ni, det var jättekul! Nä, kanske inte att åka egentligen, men att göra något outside the box. Att inte röra sig på mammas gata och ha handfängsel och livboj hela tiden utan att våga göra något annat - att våga utan att veta hur kroppen eller hjärnan skulle tackla det.

Hela veckan har jag kommit tillbaka till detta i tanken, hur mycket glädje, energi, självförtroende och självkännedom man vinner när man utmanar sig.

Finns det något du under den här våren skulle kunna chocka dig med? Något du inte vågat, inte trott att du skulle klara eller något du tänker att andra skulle ha en massa åsikter om. Kom igen - utmana dig själv, ta hjälp av någon om du behöver support att komma till skott men framför allt, försök att ha riktigt riktigt roligt!

Ja just det, ni kanske ville veta min tid i mål? Jag trängdes, kryssade mig framåt, åkte skidor, drack liiite för varm saft och peppade andra i 31km på 1h och 52min. Nöjd!

Tillsammans på vägen! /Frida

9 apr torsdag

Påsklov

Många gav sig iväg - bort från lägenheten eller husets måsten och for västerut, mot fjälls. Så gjorde även vi detta år - vi drog tidigt på annandag påsk eftersom min man jobbade på brandkåren under helgen och jag själv predikade på påskdagen.

Vi for till Hemavan för att i 3 dagar pumpa puder och umgås med min mans bror och hans familj. Nu hemkomna kan jag summera med några riktigt trevliga dagar. Men jag kan inte låta bli att konstatera några saker som säkert kommer att få mig att verka både gammeldax och bakåtsträvande.

När barnen var med i en skidtävling i barnbacken fick jag charterfeeling och fick en avsmak inombords. Allt var så fint ordnat och så bra (förutom vädret) men ändå... den här grejen med ihopskockade människor och en massa föräldrar med telefoner som filmar och tar kort.

Mina barndomspåskar bestod av interna pimpeltävlingar i någon av Bodens sjöar, dit hade vi åkt skoter och/eller skidor. Solandes, stekandes pannkakor eller palt och lekandes i skogen eller på isen var det återkommande. Och vet ni, jag har en enormt glorifierad bild av dessa utflykter - jag minns dem som jätteroliga och fisketävlingen med efterföljande prisutdelning vid hemkomsten var pricken över i:et.

Enkelt, billigt och upprepning år efter åt - tre saker som vi skyr som pesten i dagens "hitta på fantastiska saker på ledigheten"-samhället. Förnöjsamheten är som bortblåst och vi jagar upplevelser, omväxling och wow-faktorn till oändlighet.

Så än en gång blir jag påmind om att det viktigaste är att göra saker tillsammans - oavsett om det är att åka lift i den lokala skidbacken, pimpla i Luleå skärgård, sitta hemma på bron i solen och äta mellis eller resa långt bort för att semestra. Tillsammans skapar vi minnen och upplevelser, tillsammans utvecklas vi som människor både intellektuellt och emotionellt. Tillsammans kan vi till och med se Gud - för jag tänker att Gud använder människor i min närhet för att lyfta, korrigera och visa mig kärlek.

Så ibland tror jag att vi behöver välja bort det kanske mer påkostade, det som kostar oss mer tid, pengar och energi för att välja det enkla, billigare och kanske upprepade för att få mer tillsammans, för i slutändan är det ändå det som räknas.

Kortet ovan är på min dotter Olivia som denna resa lyckades med koststycket att göra en volt i lössnön, tyvärr fick ingen med detta på bild.

Tillsammans på vägen! /Frida

25 mar onsdag

Vem går bakom dig?

Med tanke på mina tidigare blogginlägg så kan jag bara rapportera att jag aldrig kommer att bli en elitskidåkare MEN har gjort något de i toppen aldrig skulle kunna göra... Jag har kapat min miltid med typ 10 min :) det säger nog mer om min totala oduglighet som skidåkare vid säsongens start än om min förmåga - men det är roligare att tänka på det som positivt!

Det finns en person som jag tänker på varje gång jag ger mig ut i skidspåret...nu kanske ni så smått börjar fundera på vem det skulle kunna vara. Samuel, någon av mina barn, Gud, någon av mina nära släktingar, mina bästa vänner eller någon av mina härliga arbetskollegor. Å visst kan Gud och alla dessa människor flimra förbi medvetandet på olika sätt mer eller mindre på en runda, men det finns en speciell person som jag ägnar en speciell tanke VARJE gång jag spänner på mig mina skidor och det är Tommy Larsson. Jaha, vem är Tommy då? Jo Tommy är en alldeles speciellt härlig människa som är med i vår församling. Han och hans fru Lena finns det många positiva superlativ att ösa på, dom står mig inte nära personligen, men jag tycker väldigt mycket om dem och uppskattar att ha dem i min omgivning.

Men denne Tommy har ett stort intresse, gissa vad...skidor! Det är han som har fixat ett par riktigt grymma skidor (alltså nu snackar vi RIKTIGT grymma) han preppar mina skidor och ser det som en ynnest att få ta in dem och fixa till dem. Men inte nog med det, han frågar hur det går, han peppar och entusiasmerar så att man vill ge sig ut i spåret med en gång. Utan Tommy hade jag nog inte ens nått upp till mina vanliga 2-3 mil/säsong på skidorna, men tack vare honom längtar jag till nästa gång jag får ställa mig i spåren.

Och det inspirerar mig - tänk att en människa kan påverka en annan människa så mycket genom sitt engagemang för den andra. Och vips tänker vi så lätt att vi i alla situationer ska påverka de omkring oss och "go the extra mile" osv också blir allt (för mig iaf) ett gapande efter för mycket och jag tappar hela stycket och tänker att jag inte kan, orkar mm.

För ett tag sedan började jag tänka att EN person kan jag ha, att hjälpa, stötta, uppmuntra, investera tid och engagemang i. Och så började jag titta över axeln, vem eller vilka finns redan "bakom mig"? Den eller dom kanske ser upp till mig, har börja göra det jag redan har gjort ett tag, vill gärna prata med mig eller bara finns i min närhet och på något sätt kanske får inspiration från mig - så har jag lagt mer av min tid och intresse hos dom. Och det har gett mig så mycket egen glädje och så många egna lärdomar och jag har verkligen fått se hur Gud både talar till mig och uppmuntrar mig genom att jag fokuserar och investerar i dessa personer. Jag tänker att det är precis en sån sak Bibeln talar om när det står "det är saligare att ge än att få". För salig är precis den känsla man känner när man ser att sin egen lilla del som man bidrar med får betyda något och kanske tom förändra något till det bättre i någon annans liv. Jag i alla fall, upplever då många av bibelns storord: salighet, ödmjukhet och tacksamhet.

Så nu kommer frågan... Vem har du "bakom dig"? Vem skulle du kunna investera lite av ditt egna i för att den personen ska få växa? Och var inte så svensk att du säger "ingen" då behöver du våga se dom som finns, för dom finns - jag lovar!

Tillsammans på vägen! /Frida

9 mar måndag

LÄGER ÄGER!

Jag vet inte hur det är för er, men så länge jag kan minnas har läger på sportlovet varit lika självklart som skinkan på julbordet. Först som deltagare...vilket jag är glad att jag upplevde som just deltagare - jag hade nog inte riktigt velat vara ledare när jag själv var i farten! För som liten hade jag inte några hämningar, jag gick all in i allt och insåg först efteråt att vissa saker var mindre lämpliga än andra (som att hoppa ner från grannens tag på deras 2-vångings hus i snön utan att ha kollat vad som låg under snön först).

Mina föräldrar har inte varit några slalomåkare direkt, det var skoter- och längdskidsutflykter som gällde under den fantastiska 5:e årstiden som bara Norrland har = vårvintern. Så jag fick hyra slalomskidor och lära mig på lägret. Eftersom jag ville åka snabbt och komma först ner (den där lilla tävlingsmänniskan i en, ni vet...) så åkte jag helt enkelt rakt ner - oavsett backe och antal hopp i backen. Vet ledare som har berättat hur jag satsade och hur de såg mig flyga som en vante i hoppen för att sen ställa mig upp, samla ihop skidor och stavar för att fortsätta precis lika offensivt som innan! Men så kom de på det - dom där smarta ledarna, jag vet egentligen inte om det var sant eller om de drog till med en lögn bara för min egen säkerhets skull - att liftkillarna, ni vet dom där som ska hjälpa en med liften, skulle ta mitt liftkort om jag störtade hela backen ner. Så då var det bara att lära sig svänga - så var det med det!

Med lite mer erfarenhet och lite mer insikt bakom pannbenet blev jag sen "hjälpledare" - en sån där som är för stor att vara med som deltagare men ändå vill hänga med på lägret. Jag vet egentligen inte om jag gjorde särskilt stor nytta - men en sak vet jag - UPPMUNDRA era hjälpledare! Ha ledarträning, försök peppa och göra det möjligt för dem att följa med, för även om man kanske inte tar de största ansvaret så är det så roligt, nyttigt och lärorikt att få vara med. Man får också en naturlig plats, lär känna de andra ledarna på ett djupare sätt och dessutom finns det INGA som barnen så mycket älskar att få busa, be och åka lift med!

Sen har jag med åren gått ifrån att vara den coola, unga ledare som hittar på upptåg och bus till att mer och mer bli den rutinerade som har mycket ansvar, och genom min anställning så är jag nu mer lägerchef - det ni, snacka om att avancera! Nä, men jag kan ärligt säga att det inte finns mycket roligare arbetsuppgifter än att få vara med och forma ett läger.

För läger är något alldeles speciellt, det är som en försmak av himlen...nej, inte alla fisar efter för mycket limpätande och inte alla luftmadrasser som var hela när man lämnade huset men som hips vips gått sönder, men nästan allt annat!

Att få sätta sig ner och äta frukost med barn, ungdomar och vuxna - ta sig tid att prata om det där man aldrig hinner prata om i vardagsrusningen. Att varje dag lyssna på bibelns levande, aktuella och livsförvandlande ord tillsammans och fundera vad det betyder för oss var och en. Att få sjunga, spela, smaska godis, åka skidor och skratta så det kommer ngn kissdroppe där det inte ska när ungdomarna har Joytime sista kvällen, är helt fantastiskt! Det är att få mötas mitt i våra upptagna liv - och dela livet lite mer än vanligt, och vet ni, det tänker jag är något Gud har skapat oss till, där av känslan av försmak av himlen!

Sportlovsläger-tåget har ju redan gått, men är du sugen på att hänga med på ett läger, antingen som deltagare, hjälpledare eller ledare så finns det många möjligheter redan till sommaren! Sport for life anordnar flera olika läger med teman, men också de lokala församlingarna runt om i Sverige brukar flitigt anordna läger, så ta kontakt med din närmaste församling om du är intresserad.

För som vi brukar säga...LÄGER ÄGER!

Tillsammans på vägen! /Frida

23 feb måndag

Fotbollsskorna låg på hyllan - då skedde ett under!

Senaste veckorna har det skrivits en del om Jens ifrån Umeå, jag träffade honom för första gången i höstas och fann direkt en grymt trevlig och öppen kille med båda fötterna på jorden och en tro som nästan smittade av sig bara man var i närheten.

Att han tidigare varit sjukt skeptiskt emot allt vad "att vara kristen" innebär kan man nästan inte förstå när man nu hörde honom prata med den varma, hjärtliga röst om sin tro, församling, kärleken till Gud o människor. Men så har han också gjort en resa inåt - vilket jag direkt kunde ana inte bara varit solsken och blomdoft, men som han utstrålade sådan glädje och frid av! Här kommer en liten intervju med honom, länk till Expressens artikel finns lite längre ner...

Namn? Jens Sjöström
Ålder? 26 år
Favoritmat? Grillat kött!
Intressen? Sport, vänner och fiske
Drömyrke som barn? Jag ville bli brandman eller fotbollsproffs

Du har inte varit kristen hela livet, när tog du emot Jesus i ditt livÄoch hur gick det till?
Jag var 20 år gammal och livet lekte, som det brukar i den åldern. Jag hade ingen kristen bakgrund eller kristna vänner och hade dessutom väldigt mycket fördomar om kristna och mycket ifrågasättande.

Men så kom det fram att en av mina arbetskamrater var troende, och han var ju en skön kille! Men jag ifrågasatte allt, kritiserade hans val och hade många frågor. Men genom hans vägledning kom jag fram till den punkten att jag insåg att Gud ville ha en relation med mig.

Jag ville ta reda på om det fanns något att hämta...vad hade jag att förlora? Jag for tillslut på min första gudstjänst här i Umeå och blev djupt berörd. Ca 1 år senare lät jag döpa mig :)

Du figurerar i media just nu... Varför då?
Kort och gott för att det är fysiskt omöjligt för läkarna att komma på en annan teori om hur jag kunde bli helt symptomfri, från en hjärnskada från en sekund till en annan, än att Gud gjorde detta. Det står skrivet i min journal, att jag blivit helt frisk genom kamraters förbön trots prognos på livslånga besvär och år till förbättring 10 dagar innan händelsen.

LÄNK TILL ARTIKELN I EXPRESSEN: http://www.expressen.se/sport/fotboll/sjostroms-mirakel---nu-ar-han-pa-vag-tillbaka/

Hur känns det att ta på matchtröjan igen?
Tröjan är något jag aldrig skulle få göra, så det är en så stor bonus att få ta på den igen, för att jag älskar att spela fotboll. Jag vill ta vara på den gåva jag fått!

Sista frågan...vilket är det snyggaste fotbollsmålet genom tiderna?
Zidanes volley mot Leverkusen i Champions League-finalen 2002.

Nu är det bara att önska Jens massor av lycka till den kommande säsongen och självklart också Guds rika välsignelse över hans liv!

Tillsammans på vägen! /Frida

10 feb tisdag

Landslaget nästa?

Känslan är nästan utomkroppslig, det är som att Loreén står i bakgrunden och sjunger "Euforia", jag susar fram och tycker att det går bra, riktigt bra.

Jag har bävat lite men också längtat efter denna stund - att få spänna på sig dom nya skateskidorna och ge sig ut i spåren. Bävade för att jag trodde det skulle gå tyngre, såg framför mig en snorig, genomsvettig tjej, som likt den stora stygga vargen, frustade och pustade - men icke. Skidorna glider på, oförskämt lätt och känslan när den höga, klara luften kommer in i kroppen är bara helt fantastisk.

Eftersom jag inte ser till någon annan åkare på min runda har jag dessutom ingen som kan ta ner mig på jorden genom att susa förbi och visa hur långsamt jag egentligen åker, så i mina tankar funderar jag på om jag inte är ett skidåkarämne ändå. Jag kanske är en "late bloomer"? Helt plötsligt kan jag nästan se tränaren komma springande vid sidan om spåret, skrikandes att jag ligger etta, att de bakom tappar liiitegran på mig, kilometer för kilometer. Jag tar ut skate-rörelsen ännu mer, trycker ordentligt med höften och låren, samtidigt tar stavarna ordentliga tag i snön och trycks bakåt av bålen och rygg/axelpartiet.

Väl framme vid målet på stadion möter jag några andra motionärer som ska ut på sin runda, "härliga spår" säger jag och vi småpratar lite om all snö som kommit (vilket alla norrlänningar gör just nu). Det är fascinerande hur lätt och trevligt det är att prata med andra när man gör något gemensamt - hade jag sprungit på någon av dessa vid ett övergångställe, på en restaurang eller i en affär så är det troligt att vi aldrig skulle byta några ord alls, men här känns det helt naturligt och väldigt trevligt.

När jag sätter mig i bilen kollar jag på klockan, hur snabbt körde jag? Den euforiska känslan sitter i så jag tänker att sååå långt efter Kalla och gänget kan jag inte ha varit. En mil har jag lagt under skidorna vilket, visar det sig, har tagit 44 minuter. Inser att jag inte riktigt vet om det är bra eller dåligt - men börjar sakta men säkert, likt en luftballong som går ner för landning, komma ner på jorden igen. Något säger mig att Kalla och de andra tjejerna i landslaget har en BETYDLIGT snabbare tid på milen, brukar det inte vara kring 25 minuter? tänker jag.

Där och då inser jag - jag är ingen late bloomer, jag är ingen ny Kalla och man måste träna för att bli bra. Med en fjolårssäsong med ca 3 mil på skidorna och med många år där innan utan att stå på längdskidor överhuvudtaget kommer man ingen vart.

Här hade tävlingsmänniskan i mig kunnat deppa ihop totalt och slänga de nya, fantastiskt preparerade skidorna av min gode vän Tommy, på hyllan. Men den goa känslan efter rundan är för stark, trots att jag var kass på detta, känns det ändå härligt att ha fått susa ner för backarna, fått mata på med kroppen jobbandes uppför och fått vara ute, en riktigt fin kväll och röra på sig.

För som jag skrev i det förra blogginlägget så är det väldans roligt att variera sin träning och testa något nytt/annat. Så nu är jag taggad på att ge mig ut i spåret igen, inte för att vinna, men bara för att det är så skönt, man kan tydligen träna på det sättet också :)

Jag får nöja mig att ibland vara lite lik Kalla på annat sätt. För något år sedan skulle man byta profilbild på FB till någon kändis som man påminde om. Jag bytte till den här bilden som är här ovanförÄ till och med min mamma funderade på varför jag hade landslagsmössa!

Tillsammans på vägen! /Frida

28 jan onsdag

Variation för kropp och knopp

Rutiner, rutiner, rutiner.

Matlagning, val av tv-program, tandborstsätt och ordningen man tvättar sig på när man duschar blir ofta vanor, mönster och rutiner. Vilket är väldigt positivt eftersom det ger mycket mer "tidsekonomi" alltså man sparar tid. Tänk vad jobbigt och tidskrävande att alltid laga ny mat, varje dag! Eller att alltid göra allt i annorlunda följd när man duschar.

MEN det finns några baksidor av myntet - för livet handlar ju inte bara om att få ekonomi i allt - utan också om att få upptäcka något nytt, att sträcka sig utanför den kända, invanda sfären för att komma vidare och framåt.

När man tränar är "ekonomi" i träningen något man både strävar efter men också behöver motverka:
Ska du tävla i löpning är det ju bra om du tränat så pass mycket så att kroppen har anpassat sig att du gör av med minsta möjliga energi för prestationen = du har fått en bra ekonomi i löpningen. Hjärnan behöver inte heller tänka på vad som ska hända utan det mesta går av sig själv.

Men för att fortsätta att utvecklas behöver man motverka detta med att få "ekonomi" i sin träning - man måste variera sin träning för att kroppen inte ska få så pass bra ekonomi i en träningsform att man stagnerar och får sämre resultat.

Det kan tex vara att börja göra armhävningar på en Bosu-boll, att lägga på mer vikt på Squat eller att springa en annorlunda kuperad slinga på löprundan.

På gruppträningspassen byter vi koreografi var 3:e månad och det märks så tydligt hur nyttigt det är för kroppen, men inte bara för den, utan även för knoppen.

Det finns inga pass som är så roliga och går så snabbt som nya pass - okej, första gången man kör är det oftast bara ett töcken av rörelser, musik och takter. Men när hjärnan fått lite hum om vad som kommer och kan ställa in kroppen på det swishar tiden bara förbi och hips vips är passet slut och kroppen väldigt svettig och nöjd.

För variation är inte bara för att motverka att få för bra ekonomi i det man gör så att resultaten stagnerar - det är också ett sätt att hålla träningsångan uppe, att känna sig motiverad och tycka att det är roligt. För träning handlar så mycket om hjärnan också!

Fick höra en berättelse om Wolfgang Pichler och Magdalena Forsberg i helgen. Magda hade skjutit riktigt illa på en tävling så Wolfgang tog ut henne på kvällen, satte upp ett gäng med papptavlor och bad henne skjuta. Resultatet stod Wolfgang och ropade ut för varje tavla "FULLTRÄFF" blev det på varje (men det skulle visa sig att han bara ljög - hon hade skjutit lika illa som på tävlingen under dagen).

På tävlingen dagen efter tog Magdalena guld - och hon sa själv att gårdagskvällens övningar var det som gjorde skillnaden.

Tänk vad mycket våra tankar påverkar oss. Så om du inte får de resultat du vill ha eller om du tycker det du tränar (eller om du inte tränar alls) är aptråkigt, har du ingen motivation?

VARIERA DIG, utmana kroppen att göra något annorlunda, något nytt! Ja, det innebär mer motstånd och träningsvärk, det innebär att du inte kommer känna dig "hemma" och bekväm i de nya rörelserna, vikterna eller på den nya banan. MEN det kommer att göra att du får bättre resultat och får en större motivation att hålla i träningen över tid (kanske till och med så länge som den 86-åriga gymnasten på bilden).

Själv har jag skottat snö och åkt längskidor...mer om det nästa blogg :)

Tillsammans på vägen! /Frida

12 jan måndag

Världens pastors-tästaste gym?

I veckan har jag varit på Pingst Pastor, det är en konferens för pastorer från hela Sverige. Har fått med mig härliga samtal, bönestunder och underbara Gudsmöten. Men jag fick också med mig en dos av träningsglädje, för båda mornarna steg jag upp och gick till gymmet.

Förra året satt jag om min vän Josef i ett samtal där han berättade att han skulle operera magsäcken. Han hade insett att det inte gick längre, att han kommit till vägs ände med sin hälsa. Överviktig och med ett diskbråck som fick honom att äta morfintabletter så sa jag ändå "nästa år Josef, då ska vi gymma på Pingst Pastor!"

Under 2014 har han både genomfört operationen, men också börjat hitta in i olika träningsformer som han inte kunnat träna på många år. Kicka in på hans blogg: http://viktminskningivildmarken.blogg.se om du vill följa hans resa på närmare håll.

Och så ställde vi klockorna och sammanstrålade 06.30 i gymmet, och det var faktiskt känslomässigt starkt att se honom cykla, gymma och springa på löpbandet. Jag förundrades också vad hälsa och träning kan åstadkomma - för hans rygg är så otroligt mycket bättre.

Jag tänker att många av våra krämpor och bekymmer med kroppen är självförvållade. Men vi vill gärna gå den enklare vägen genom medicinerna för att slippa värk, smärta och trötthet, när det enda vi då gör är att skjuta upp en förändring till det bättre och dra på oss biverkningar som ofta försämrar hälsan.

Så är du där, känner du att du vill ha en förändring - då är det bra du som kan se till att det blir så. Kanske handlar det om att äta sundare, träna mer regelbundet, kunna begränsa och säga nej till uppgifter för att ha kraft i vardagen, att börja en god vana eller sluta en dålig. Ja vilken förändring det än är så börjar det med ett steg. Om du verkligen vill men inte känner att du fixar det själv, ta hjälp av någon, hitta dig en coach, mentor, eller bara någon som vet vad du vill göra för förändring som kan peppa, uppmuntra och fråga hur det går under tiden. Vi behöver varandra :) själv hade jag ingen aning att vårt samtal hade betytt så mycket, men Josef berättade att det varit en av de saker (bland mycket annat) som har hjälpt till att motivera honom. Så våga öppna dig, våga ta hjälp så finns den där extra knuffen, smset som uppmanar en att fortsätta och hejaropen närmare än vi tror!

Det var även fler pastorer som passade på att träna innan de att dagens första samling på konferensen skulle starta. Så Josef fällde den underbara kommentaren "det här är nog det pastors-tätaste gymmet som finns" vilket nog var sant.

Tillsammans på vägen! /Frida

3 jan lördag

Gott Nytt år!

Jag vet egentligen inte vart jag ska börja....jo kanske att be om ursäkt att inlägget kommer lite sent. Men det är bara för att UNITE15 har pågått i Boden och att jag har varit så uppslukad av det.

Det är häftigt att det fortfarande bubblar av glädje i bröstet trots att det nu är ett dygn sedan nyårsfestivalen avslutades. För er som inte har koll: Unite är en kristen nyårsfestival för ungdomar som anordnas på 4 orter i Sverige, i år var det Göteborg, Jönköping, Västerås och Boden som var värdstäder.

Den som säger att kristna har tråkigt har inte varit på Unite, jag har skrattat så att det har sprutat tårar (har väldigt svårt att få ögonen att tåras under skratt annars...) Jag har lovsjungit så att hjärtat har fyllts av glädje, jag har känt Guds närhet så att jag t.o.m har gråtit, jag har tränat så att jag har fått träningsvärk och jag har predikat så att...så att....ja, jag vet egentligen inte - det får de som lyssnade säga vad som hände. Men hur som helst har Unitefestivalen varit grym på alla sätt och vis.

Och kanske det allra starkaste som jag upplevt under Unite är hur fantastisk församling vi har i Boden. Hur vi tillsammans på de olika platserna, med alla de olika uppgifterna har fått tjäna så att 200 ungdomar har fått vara med om detta.

Jag älskar Guds tanke med att vi behöver varandra, (om möjligt) ännu mer än innan! Tillsammans kan vi faktiskt göra skillnad - på riktigt!

Med otroligt stor vörnad och tacksamhet såg jag mina två Syriska vänner vara behjälpliga i köket med stort engagemang och leenden på läpparna, de var t.o.m uppe till 4 på nyårsnatten, för att komma dit på nyårsdagens morgon och fortsätta.

Jag tänkte på dem när jag talade på sista mötet på nyårsdagen.

Jag pratade om att förankra sitt liv i något som håller vad som än möter oss. Pengar, status, prylar och karriär kan allt tas ifrån oss i livets spel. Till och med pojkvän, maka, barn och familj är inte tänkt att vara våra ankare i livet - även om det verkligen är en STOR välsignelse så länge vi får möjlighet att ha dem, men dom är lika dödliga som vi själva. Men att Gud älskar oss, att Jesus gett oss ett hopp som sträcker sig igenom allt det vi går igenom, även genom döden. Det är något man kan förankra livet i som håller. Som det står i Bibeln: "Detta hopp är vår själs ankare" (Hebr 6:19) Att man i alla stormar ändå kan få känna "det är väl med min själ": https://www.youtube.com/watch?v=T8_EfDqF7YI

Och jag tänkte att mina syrianska vänner verkligen har det hoppet, trots det krig som rasar i deras hemland, trots att deras familj och släkt är kvar mitt i det hemska som händer, trots att de fått höra om släktingar som fångatagits av IS så är det frid i deras själ - och dom har så mycket kärlek och glädje att ge eftersom det har förankrat sitt liv i något som är större än alla omständigheter.

Så här efteråt känns det lite tomt, men jag anar att inget kommer att bli som förr, att det här var en milstolpe som kommer påverka många, även mig själv. Jag ser fram emot 2015 med tillförsikt och önskar er alla ett gott nytt år!

Tillsammans på vägen! /Frida

17 dec onsdag

God Jul?

I världen upp och ner, har många människor Ågren över hur de ska hålla nere matintaget under julen samtidigt som människor på samma jord har Ågren över hur de ska kunna få tillräckligt med mat för dagen.

I världen upp och ner, har människor aldrig lagt så mycket på julklappar till barn som aldrig haft det bättre samtidigt som barnfattigdomen är ett faktum för miljoner efter miljoner av barn.

God jul?

Förlåt min ton, förlåt mitt plumpa sätt att kanske förstöra en gnutta av julstämningen, men jag kan inte låta bli.

Julen tar fram det bästa i oss människor: viljan att ge. Men riktar sig den viljan åt fel håll blir det så otroligt tokigt. De flesta barn i Sverige behöver inte få så mycket, de skulle behöva få känna på hur det är att ge. Ett år gav jag våra barn ett paket med gåvobevis, det gav inte så mycket effekt (vad jag uppfattade iaf), men jag tänker inte sluta för det. EN julklapp kan faktiskt gå till behövande istället för till dem - och det behöver både jag och dom lära sig. För mycket av detta handlar om att lära sig - det är som att vi har tryckt in en bugg i systemet. Att äta tills man nästan spyr och handla sig in i ekonomisk knipa eller ha så många julklappar så att barnen inte ens hinner uppfatta alla otaliga paket har blivit det normala fast det är både osunt och onormalt för kropp och själ.

Vi behöver rycka ut buggen, lära om både kropp och knopp - vilket är lättare sagt än gjort. Men vi behöver göra det för att bevara vår hälsa, både den kroppsliga men också den andliga.

För jag vill inte leva i världen upp och ner, jag vill leva i en värld där alla har det bra och värderas på samma sätt, oavsett nationalitet och hudfärg. Min bror brukar alltid säga, när min mamma frågar vad han önskar sig; "ingen svält och fred på jorden" innan en mer rimlig önskning kommer. Jag vet att det är "Fröken Sverige"-blåögt, jag vet att det är lätt att fnysa åt, kanske rent av skratta åt. Och jag vet att jag ensam aldrig kommer att göra någon nämnvärd skillnad, men jag vet också att för just de personer som jag kan hjälpa med mitt lilla överflöd, för dom är det värt ALLT, för dom är mitt val HELA skillnaden, för en liten stund blir världen inte lika upp och ner vänd.

Så därför tänker jag även i år slå in ett paket innehållande gåvobevis för skolgång till två barn åt Olivia och John och jag hoppas det kan göra en liten skillnad i mitt liv, i mina barns liv och i de barns liv som får möjlighet till en utbildning.

Dessutom tänker jag ge en gåva till svältande barn och föräldrar och försöka inta julmaten med både mer tacksamhet och måtta.

Låt den här julen få bli en God Jul!

Vill du också skänka en julgåva? Här köper jag mina: http://www.pmu.se/stodarbetet/gavoshop

Tillsammans på vägen! /Frida

Fridas Hälsoblogg

Välkommen till bloggen du ska följa om du vill få tips om hur du får livet att gå ihop med tro, träning och vardagsliv. Bloggare är SFL:s hälsoprofil Frida Nyberg som är tvåbarnsmor och jobbar både som gyminstruktör och pastor. Hoppas du får en trevlig och utmanande läsning och tveka inte på att ställa frågor eller kommentera inläggen.